299 nr. 2 1981

 

I MUSIK

299-Music har sammanfört, sammanstrålat och samtalat med människorna bakom tre, oberoende svenska skivbolag - Stranded HeartWork och Mistlur.

Fungerande, alternativa spridningskanaler har alltid varit en viktig förutsättning för att nya, annorlunda kulturyttringar skall födas och formas till något mer påtagligt än en liten glimtning i det marginella mörkret.

Inte minst gäller detta inom musikvärlden,

och då i synnerhet den (ofta så bespottade och skamligen nedvärderade) vinyliserade rockmusiken med alla dess förgreningar.

 

Att den en gång så tungtrista rockkolossen idag är mer lättfotad, ståtlig och spännande än på mycket länge har naturligtvis många olika - mer eller mindre utredbara - orsaker.  Men helt klart är att den nya moderna rockmusiken aldrig nått sin nuvarande omfattning och tillgänglighet om det inte varit för... just det, de små oberoende skivbolagen.

Det är dessa bolag som är den nya musikrörelsens livgivande pulsåder.

Och det är de kreativa entusiasterna som skapat och driver de oberoende bolagen som har all den kärlek, kunskap och känsla för musiken som är så sorgeligen sällsynt hos de profitjagande direktörerna på multi-jätte-bolagen.

I avsikt att försöka avslöja några hemligheter, penetrera målsättningar/drivkrafter eller åtminstone få en inblick i den bistra verkligheten bakom etiketterna, så kallade undertecknad på Klas Lunding och Peter Yngen från stockholmsbolagen Stranded Records resp. Mistlur, samt den allvarliga Lundascenens favoritguru Henrik Venant som ensam är HeartWork Records.

Tre svenska skivbolag som vart och ett på sitt sätt och efter olika förutsättningar kämpar med att föra fram ny, svensk musik.

Tre alternativ med givna gemensamma nämnare... och ändå så olika.

Som ni snart skall märka, om vi nu alla steppar in i hissen och jag hejdar denna odygdigt övervällsvällande inledning.

- Det finns råttor här, en del

 

"Det finns råttor här..."

är stora och feta som katter.

Någonstans i mörkret berättar Peter Yngen trevliga detaljer om några av husets oönskade hyresgäster. Det är en lagom småkylig vårlördag i Stockholm och vi är på väg upp, i en av de mörkaste hissar jag någonsin upplevt, till takvåningen i ett gammalt hus någonstans på söders höjder.

Snabbt ut ur hissen och plötsligt befinner man sig i en helt annan värld.  Allehanda strängainstrument utslängda här och var, ett trumset på ett litet podium, ett piano, mängder av mikrofoner, sladdar, ett stort mixerbord och i ett hörn står en jättelik bandspelare och blinkar förföriskt med sina digitalsiffror.

Detta är alltså, sedan något halvår tillbaka, Mistlurs nya inspelningsstudio.  Relativt liten men mycket funktionell, med heltäckningsmattor överallt och ljus träpanel på vägg/tak som ger ett trivsamt - för att inte säga gemytligt - intryck.  Den nya studion är en viktig, fast punkt i bolagets verksamhet, och ger en helt annan handlingsfrihet än under de tidiga åren med den mobila studion i den berömda Mistlursbussen.

Nå, vi slår oss ned i fikarhörnan och, i väntan på de andra två, börjar Yngen fråga ut mig om 299, ingående. Om än något frånvarande och tämligen trött (efter en blöt natt som gav minimalt utrymme för sömn) så ger Peter Yngen genast ett intryck av att vara en mycket självsäker och välartikulerad person.

 

Ebba Grön guldkalv

När de mer timida och tystlåtna personligheterna Klas Lunding och Henrik Venant anlänt, och vi under bandspelarens surr tar våra första, trevande kommunikativa steg, så är det också Yngen som med självklar pondus tar det inledande kommandot över diskussionen/intervjun.  Han gör det med den äldstes rätt (26 år) och som den - efter sex år i skivbolagsbranschen - mest erfarne av de tre.

Med en årsomsättning kring miljonen, en egen studio, en storsäljande guldkalv (Ebba Grön) och två heltidsanställda med avlöning (Yngen och hans jämnåriga bolagskompanjon, tekniker/producent Stefan Glauman) så måste man nog betrakta Mistlur - speciellt i jämförelse med Stranded och HeartWork - som ett tämligen stort, litet oberoende skivbolag.

Nu är Mistlur inte heller någon direkt produkt av punkrevolten, utan snarare sammanlänkad med den, av tradition så starka, svenska alternativa musikrörelsen som på allvar stegade fram i början av 70-talet med bolag som Silence och MNW.

- Det började väl med all Stefan och jag lirade tillsammans, samtidigt jobbade Stefan som tekniker på radion och SF.

- Vi tyckte båda att hela musikrörelsen hade blivit lite för stel och tråkig. Vi delade åsikterna men tyckte att rörelsen var för snäv, tajt. Och vi hade då en vision, en idé, som vi ville försöka genomföra. Detta att göra något eget, ge ut musik som vi själva gillade.

 

Mobil studio

- Kring -75 började vi med att spara ihop till prylar och sånt som skulle behövas. Vi körde taxi och hade många andra extraknäck. Det blev mest nattarbete och vi slet verkligen som djur under den här perioden, berättar Peter om den första svåra tiden, som dessutom kom att bli lång.

Först efter några års sparande ansåg sig de båda mistlurarna ha fått ihop så pass att de kunde åka över till England och köpa teknik, den visade sig nämligen vara billigare där än hemma i Sverige. En buss införskaffades för att inrymma den nya tekniken, och så hade man då, äntligen, sin första (mobila) studio.

- 1977 spelade vi in vår första skiva på Mistlur. Det var med gamla Telje Blues, Blue Fire, en grupp som vi trodde mycket på.  Sedan följde en mängd olika skivor som samtliga gick med förlust, vi var alltså hela tiden tvungna att jobba vid sidan om för att få det hela att gå ihop.

- Så kom punken och vi spelade in Skabb, jag tror det var en av de allra första punksinglar som kom ut i Sverige. Det var mitt under den här punk-debatten som då pågick i vissa tidningar som mest gick ut på att hela punkgrejen var alldeles åt helvete. Men vi däremot tyckte bara att det var jätteroligt och att Skabb var en jävligt häftig grupp.

 

Ungefär vid den här tiden dök också Ebba Grön upp, en grupp som kom att bli något av den svenska punkvågens portalfigurer och Mistlurs verkliga flaggskepp. Det är också Ebbas båda LP:n, deras singel "Staten och Kapitalet" som, tillsammans med Mörbyligans skivor, hittills är de enda Mistlursproduktioner som helt gått ihop och betalat sina kostnader. Givetvis är det också vinsten från dessa skivor som ligger till grund för Mistlurs övriga verksamhet och skivproduktion.

 

Brett spektrum

Både Stefan och jag gillar väldigt mycket, olika typer av musik och Mistlur har därför kommit att få ett väldigt brett spektrum. Och det tycker vi, till skillnad från t.ex. Henrik, är väldigt viktigt. Vi anser alltså att vi kan göra bra grejer med Lena Ekman och Tomas Almqvist, samtidigt som vi gör bra grejer med Ebba. Vi menar att det är viktigt att hålla många kanaler, många uttryckssätt, öppna. Det är också det som på något sätt format hela vår utgivning, menar Peter Yngen.

Bakom Mistlurs uppgång, och relativa framgång, ligger uppenbarligen mängder av hårt arbete.  Men i mycket handlar det också om en medveten, bestämd målinriktning och en genomtänkt planering kryddad med några välplacerade stänk från Fru Fortunas trollspö.

Nyss nämnda dam har välan ännu inte fått upp ögonen för unge Klas Lunding och hans Stranded Records, men å andra sidan har han ju knappt mer än just börjat sin popspridande verksamhet.

Lunding är en något udda figur i detta sammanhang, en liten, tunn 19-åring som i princip driver sitt bolag från pojkrummet i föräldrahemmet.

 

Elegant-dekadenta lustar

Men då skall vi samtidigt komma ihåg att detta är samme person som bl.a. ligger bakom "Pop Job", den kanske bästa samlingsskiva med svensk, modern pop som någonsin släppts i landet, och den breda lanseringen av Lustans Lakejer, en av den senaste tidens mest omtvistade och avfotograferade svenska grupper.

- Den grundläggande drivkraften för mig har väl alltid varit ett glödande musikintresse och dessutom någon sorts romantisk fixering vid grammofonskivor, en dröm om att själv någon gång kunna syssla med skivor i någon form.

- Sedan har väl tiden liksom utvecklats till dess fördelar. Punken kom och tog tillbaka allt till botten igen. Plötsligt upptäckte man att här fanns chansen att göra billiga produktioner, vilket ju är ett krav när man är utan pengar, menar Klas Lunding, vars första kreativa aktivitet i punkens spår var att ge ut ett eget fanzine, givetvis begåvat med namnet Stranded. Med utgångspunkt från tidningen föddes så den första seriösa tanken på att även ge ut egna skivor (en inte helt ovanlig process, se t. ex. på Larm och RIP).

Hösten 1979 kom så Strandeds första vinylproduktion. Det var en komprimerad EP med sju punkkapell inspelade live på Musikverket, det hela genomfört under mycket primitiva former med en liten bandspelare inhyrd från Mistlur.

Musikverket EP:n är knappast att betrakta som någon av rockhistoriens milstolpar och Lunding själv vill helst glömma alltihop.

- Men det blev åtminstone lite pengar över efter den konserten. Den vinsten, plus de pengar jag då lyckats jobba ihop, användes till att finansiera nästa skiva. Den var en EP med Plast, inspelad i en potatiskällare i Åkersberga.  Det var en verklig billighetsproduktion där vi gjorde allt själva, från inspelning till försäljning.

 

- Sedan, framåt våren 80, så lyckades jag faktiskt få ett banklån på 20000 kronor. Tanken var då att enbart göra riktigt bra produkter, men jag gick väl på lite väl hårt och slösade bort de där pengarna ganska fort. Det var också under den här perioden som "Pop Job"-LP:n kom till.

Det är i detta läge som en kompis till Lunding går in och räddar Stranded genom att skjuta in ytterligare 25000 kronor i bolaget. Därefter påbörjas en målmedveten satsning på den elegant-dekadente Johan Kinde och hans Lustans Lakejer. Hittills har det blivit två singlar och så den relativt färska LP:n, som f ö är är den enda Stranded-skiva som verkar sälja något så när.  Lustans LP är nu uppe i cirka 2000 sålda ex ... då att jämföra med den än mer kritikerrosade "Pop Job" som endast sålt drygt 1000 ex, vilket är en i mitt tycke märkvärdigt låg siffra.

- Tja, man är väl rätt vansinnig, egentligen. Som, jag menar.... hemma har jag en hel packe med obetalda räkningar som ligger och väntar. Man hänger liksom på en tunn tråd hela tiden, för samtidigt vill man ju i alla fall försöka ge ut så bra skivor som möjligt.

- Fast, det känns lite grand som om det är på väg att börja gå åt rätt håll nu ... kanske, menar Klas Lunding, trots allt med ett stänk av optimism.

 

23-årig musik-mångsysslare

Nedsjunken bredvid Lunding i soffan sitter Henrik Venant och ser fundersam ut, denne 23-årige musikaliska mångsysslare från Lund vet mer än väl hur det känns att sitta inne med skulder på flera tiotusentals kronor. Han gör det för jämnan. Men Venant verkar inte särskilt bekymrad, det är bara som en naturlig del i hans intensiva liv.

Henrik Venant är en annorlunda särling, han går sina egna vägar men blir aldrig oåtkomlig och sluten, snarare tvärtom.  Till sitt sätt är Venant närmast ödmjuk, vänlig och uppmärksam - till det yttre näst intill oansenlig.

Men hos honom finns också den här stillsamma besattheten som man brukar hitta hos sensibla konstnärssjälar.  Venant ger ett intryck av att leva mest för sina sånger och poetiska texter - för sin musik ... sin konst.

Det här med bolaget är något som ödets makter mer eller mindre tvingat på honom.

- Jag har hamnat i den här bolagsbranschen mest av misstag. Jag har inte alls någon dröm om att ha en egen studio eller kunna ge ut en mängd skivor, det är långt ifrån mina mål.

- Det jag bryr mig om är att skriva musik, skriva texter, sjunga.  Att jag sedan har ett skivbolag, det är ju mest för att kunna ge ut den musik jag själv gör Jag vill gärna ha full kontroll över vad jag själv gör och dessutom kunna ge ut det när jag själv vill.

 

Nya bandage...

- Från början var det definitivt för att ge ut mina egna skivor som jag, egentligen inte bildade ett skivbolag, utan snarare endast hittade på en etikett.  Men sedan när en skiva säljer ett visst antal så börjar det bli pengar i omlopp, det blir moms, skatt och sådana saker, och då tjänar man på att låta registrera sig, menar Henrik Venant.

Den första skivan på HeartWorks etikett, och som alltså satte de här pengarna i rullning, var New Bondages andra singel som kom 1978 och sålde över 1 000 ex.

När Venant väl hade fått sitt bolag registrerat började han också ge ut plattor med sina kompisar.

- Det handlade då om extremt billiga produktioner som låg på cirka 500 kronor för inspelning, mixning och alltihop, men så blev ljudet ofta därefter också.

- Sedan fick man högre och högre krav. Den första ordentliga och mer påkostade skiva jag släppte var TT Reuters singel "Hör inte till", det var då den sjunde singeln i ordningen på HeartWork. Sedan följde TT Reuters första LP och samlingsskivan "Punk är trevligt". Samlingsskivan gav jag ut därför att jag tyckte det fanns så pass mycket intressant runt omkring mig att jag ville samla det på något vis, det kändes ensamt att bara ge ut skivor med TT Reuter å TT Reuter.

- Där fanns då en grupp som var större och mer kraftfull än de andra, Garbochock, som jag tyckte hade material för en LP.

 

Chock för Greta?

Ja, och så gjorde då Venant denna briljanta LP, "Ritual", med Garbochock. På denna LP står Venant som producent, tekniker och mixerman, han gör förresten oftast allting själv på sina HeartWork-produkter. Detta främst beroende på att det naturligtvis är det klart billigaste sättet att driva ett enmansbolag.

Efter Garbochocks LP, som med sina 2500 sålda ex. är HeartWorks största försäljningsmässiga framgång, har Venant släppt några singlar och alldeles nyligen TT Reuters

andra, sista och bästa LP. Varken Garbochock eller TT Reuter finns ju längre, Venant själv spelar numera i en sorts superkonstellation bestående av två medlemmar från gamla Garbochock och två från gamla TT Reuter.

Nåväl, alltjämt skönt tillbakalutad i Mistlur-studions mjuka fåtölj funderar jag, under det att vi studerar Venants medhavda bjudex. av TT Reuters LP, på om det egentligen var en så bra idé att tossa ihop de här tre bolagsmänniskorna på detta vis. Kanske är dom lite för olika, både vad gäller mål- och förutsättningar? Ibland känns det som om de inte riktigt talar samma språk. Istället för den spontanta dialog jag hoppats på så har vi hamnat i en mer traditionell intervjusituation fast i så fall blir det ju en typ av tredimensionell intervju, eh? ... tja, hmm, inte illa.

Peter Yngen försöker sig emellertid på en definition av vissa skillnader.

 

Slagkraftiga alternativ

Det som skiljer oss i Mistlur från er båda är att när Stefan och jag började så bestämde vi oss för att bli ett verkligt slagkraftigt alternativ till Metronome, Sonet och dom andra. Vi skulle liksom slå dom på käften.

- Det var ju därför vi började, vi ville bli ett politiskt riktigt alternativ.  Och det har liksom aldrig varit något snack om att vi bara skulle ge ut en platta lite då och då, menar Yngen.

- Ja, men det är ju vår målsättning också, det är bara det att det behövs en massa pengar för att kunna genomföra detta, skjuter Klas Lunding in.

- Jojo, men vi jobbade ju på ett annat sätt då i början och betalade allting.  Vi gjorde inte heller någon egen produktion förrän vi hade vår egen teknik, och det är något som räddat oss många gånger. Detta ear ju också inneburit att vi, i genomsnitt, kunnat ge varje grupp en månad på varje skiva, något som Sonet t. ex. aldrig skulle kunna erbjuda, säger Peter Yngen, vars metod givetvis har stora fördelar, men den kräver också ett visst mått av tålamod, ambition och målinriktning.  Kanske krävs där också något av den styrka som finns att hämta ur en mer fast ideologisk övertygelse.

Vad gäller Mistlurs mer markerade politiska inriktning/målsättning ... (begränsning?) så säger Yngen senare under dagen bl. a. detta:

- Vad det egentligen handlar om är en sorts hållning till livet, ägandet, relationerna m.m. som känns ärlig och uppriktig. Vad vi sedan försöker göra är att ge ut plattor i en liknande anda.

- Men däremot så producerar vi aldrig en skiva på så sätt att vi t. ex. går in och väljer ut låtar eller stryker i texter. Har vi en gång valt en grupp så får de i princip göra den platta de vill göra.  Ibland går det förstås snett, när en platta inte blir så bra som vi från början kanske trott att den skulle bli. Ett sådant exempel är Travolta Kids, deras LP blev inte alls lika bra som deras singlar.

- Men vad som rent allmänt gäller för de band vi jobbar med så står de för andra värden än vad mycket i samhället gör, de fungerar som en motvikt i samhället.

Peter Yngen menar också att det är viktigt att ett bolag skaffar sig en styrka, ett kapital, för att kunna utgöra en verklig kraft.  Bak hörnet lurar ju storbolagen, beredda att försöka sno åt sig det som en gång börjar knoppa på det lilla bolaget, det som kan förväntas bli en riktigt säljbar liten blomma.

 

Fifty-fifty

- Man måste skapa sig den kontrollen och makten att man kan se till att det som kommer ut kan få den backning det behöver för att inte köras över och bli ingenting, bli platt. Se på Ebba Grön t. ex., dom är idag en politisk kraft i Sverige.

Här kan det också vara intressant att se på de olika bolagens principer vad gäller royalty-utdelningen till sina grupper.  Hos Mistlur får, helt följdriktigt, varje grupp 1.50 kr: för varje såld skiva. Stranded-grupperna får cirka 7-8 kronor och hos HeartWork delar man lika, 50/50.

Det är svårt att förneka den rent logiska riktigheten i Yngens tänkande och i hans sätt att bygga upp Mistlur. Bredd och styrka, visst är det väsentliga egenskaper för skapandet av ett slagkraftigt alternativ.

Okey, Mistlur har resurserna, men ändå tycker jag att det är något som saknas, något som fattas i användandet av dessa resurser. För mig personligen framstår nämligen den nya, moderna rockmusiken som det kanske mest expansiva, viktiga och intressanta uttryckssättet vi har idag, en kulturyttring med en mycket stark inneboende kraft och känsla.

Och där anser jag nog att Mistlur tyvärr missat, eller inte brytt sig om, en hel del.  Det mest intressanta jag hittar hos Mistlur idag, det är den nya, extremt talangfulla Sundsvallsgruppen Diestinct som i sommar spelar in sin första LP för bolaget.

Sedan hittar jag faktiskt bara Dagens Ungdom, något av det bästa vi har i landet, som en gång för länge sedan gjorde en enorm EP på Mistlur men sedan dess mest ägnat sig åt att producera demo-tapes på egen hand.

Men mer av just den här varan, och Mistlur skulle kunna bli det idealiska alternativet.  Mer troligt är dock att mina ideal inte är Peter Yngens och Stefan Glaumans ideal ... tja ...

 

Lundings tomrum

Jag frågar Klas Lunding hur han ser på sin verksamhet, hur han vill forma Stranded.

- För mig är målsättningen att skapa ett alternativ till både de politiska och de kommersiella bolagen. Inom de politiska finns begränsningar, jag har en känsla av att det finns mycket som fortfarande inte släpps fram därför att det rätta politiska uttrycket saknas.  Fast visst har musikrörelsen blivit betydligt liberalare med åren, en del bolag nästan lite kommersiella.

- De stora, kommersiella bolagen bryr sig inte om vad de ger ut, för dom är det precis som vad som helst, en produkt.

- Vi vill på något sätt existera på ett plan mittemellan dessa båda, det finns ett tomrum där.  Jag menar, jag är ju bara en vanlig musikälskare som vill ge ut bra musik.  Jag vill att folk skall få smaka på allt och bilda sig en egen uppfattning.

 

Rockklubben Berlin

- Jag är för så många yttringar som möjligt och framförallt vill jag ha ett musikliv som inte är så kommersiellt inriktat som det vi har idag, menar Klas Lunding, den unge, som ännu utforskar och söker sig fram på olika, okända vägar. Och faktiskt om han inte redan verkar vara på rätt väg och säkert hittar han ända fram till slut. Jag tror nämligen mycket på denne Lunding, det är en ärlig och sympatisk ung man med ett mycket känsligt väderkorn för ny, smart och bra popmusik. Och trots att räkningarna blir allt tyngre på hans axlar går han envetet och energiskt vidare. De närmaste Stranded-planerna innefattar också mycket, nya singlar med syntetgruppen Odd Stories, Schnabel, Lipstick och Silicon Carne. Vidare en ny samlings-LP, en tu-delad LP där Oilers och Studio Sex får en sida var, en LP med Svart samt en experiment-skiva med enbart två akustiska gitarrer.  Vid sidan av allt detta hinner Lunding också med att driva Berlin, sommarens nya rockklubb i Stockholm, inhyst en dag i veckan på Piper club på Sveavägen.

Vad däremot gäller Henrik Venant och hans HeartWork, så är det svårt att veta riktigt vad man skall tro och hoppas på.

Venant skiljer sig ju väsentligt från både Yngen och Lunding såtillvida att han inte alls vill utveckla sitt bolag, snarare tvärtom.

- Skillnaden mellan mig och Peter/Klas är att de lägger ned så mycket arbete på skivbolaget som just skivbolag, försöker få fram skivbolaget som något speciellt.

- Men för mig är bolaget definitivt en bisak, och så känner nog också de flesta av grupperna på bolaget. Vad jag egentligen vill är att få min nya grupp att funka så bra att den tar så mycket tid att jag inte hinner med bolaget, då jag kan låta någon annan ta över eller i värsta fall lägga ner.

- Jag kan väl säga det, att jag blir alltid lite besviken när 299, eller någon annan tidning, ringer upp och vill göra en intervju om HeartWork. Faen, tänker jag, bolaget igen, det skulle ha varit TT Reuter eller då nya bandet nu. Men visst tycker jag att det är jättebra med den här sortens intervju också. Det är bara det att rent personligen tycker jag det är roligare att prata om bandet, det är ju ändå det som ligger närmast hjärtat menar Henrik Venant som också säger att han aldrig letar efter nya, bra band, i själva verket vill han helst undvika dem, om han kan.

 

Cortex kommer

Men se, det är just problemet, nya band har nämligen en tendens att bara ramla över den gode Venant som i sin tur bara inte kan låta bli att ta till sig ett riktigt bra, nytt band.

Flera gånger under den här intervjun orerar han t. ex. entusiastiskt över den grupp han för tillfället jobbar med, Cortex.

- Dom är helt fantastiska, måste vara Sveriges absolut bästa band.  Deras musik är så enkel och självklar att man bara tänker WOW, så här skall det naturligtvis vara.

- En verklig "good time production" var dom också. Efter tre dagar i studion hade jag 17 låtar med Cortex inspelade, dom bara gick in och satte allt direkt. Med det materialet blev det väl ett par singlar, någon låt till en samlingsskiva och en LP sa småningom, berättar Venant som med Cortex förmodligen också får sitt första internationella break.  Det är engelska Industrial Records som sagt sig vara mycket intresserad av att distribuera Cortex skivor i England.  Men Cortex är nu inte det enda som Venant inte kan "låta bli".  På gång på HeartWork är även en LP med Robert Widén, en live-LP med TT Reuter, en TP (trendplatta) med Rädsla och några singlar, bl.a. med Stry (Terrarie) och Stripparna.

 

"Fyra böneutropare going rock"

Vid det här stadiet av intervjun har det även bildats ett tomrum i min hårt arbetande hjärnbark. Vi har för länge sedan embarkerat till en restaurang i närheten av Mistlurs studio, och om denna tomhet beror på den kontinuerliga tillströmning av vattnigt starköl eller det faktum att min bandspelare just brakat ihop, det låter jag vara osagt. Snacket har dock börjat flyta in på mer interna detaljer, dessutom närmar sig kvällen och andra förlustelser. Peter Yngen tackar för sig och drar iväg till ett party någonstans.

Vi kvarvarande studsar upp till min lilla, tillfälliga lägenhet på söder, Lunding stämmer min gitarr medan Venant dricker upp mitt vin och sjunger med i sina egna låtar på "Sång, Dans, Sex", ända tills jag försöker beskriva TT Reuter som "Fyra böneutropare going rock" och Venant trillar av stolen i formliga skrattkonvulsioner, gällt skrikande "just det, just det".

Detta är dock en helt annan historia, som här ej skall förtäljas.

Men, något som nu dock måste påpekas är att HeartWork, Mistlur och Stranded ingalunda är de enda starka korten på den svenska, ickekommersiella bolagsfronten.

Det finns fler, även om de inte är så särskilt många och alla heller inte speciellt intressanta.  Till de mest spännande och kraftfulla här i högsta grad Musiklaget/Slick, som under den senaste perioden bjudit på många uppfriskande vinylinjektioner. Av de något yngre framtidshoppen vill jag gärna framhålla det musikerägda Gävlebolaget MAMMA som har en väldig, dold potential (Något skall väl avslöjas när MAMMA:s singel-samlings-box kommer i sommar). Där har vi även MASSproduktion från Sundsvall som är ett unikum i sig, främst med tanke på bolagets enorma produktivitet i förhållande till stadens relativt ringa storlek.  Numera verkar även MASS ha fått grepp om den så viktiga förbindelselänken mellan kvantitet och kvalitet.

Mycket svenska och naivt charmiga pop-produkter har vi fått från Pål Spektrum och den Svenska Pop Fabriken i Klippan. Av de gamla musikrörelseuvarna så är det väl däremot bara MNW och Silence som hunnit ifatt tiden och även börjat spegla den med viss f ramgång.

Gemensamt för de flesta av de bättre, svenska småbolagen är att deras plattor distribueras genom SAM, landets idag särklassigt bästa och mest intressanta spridningsorgan för, såväl inhemsk som utländsk, ny rockmusik.

 

De marginella marginella

Men något annat de också har gemensamt är ett ytterst trivialt, men ofrånkomligt, nationellt problem.

I ett land med cirka 8 miljoner innevånare måste det bli underlagsbrist, den procentuella delen av befolkningen som t. ex. skulle kunna tänka sig att köpa en HeartWork-platta är inte särskilt stor. I Sverige blir det marginella så väldigt marginellt, tyvärr.

Med de inspelnings/tryckkostnader som ett litet, oberoende bolag idag får räkna med för en normalproduktion, så måste en LP t. ex. sälja någonstans mellan 2-3000 ex. för att överhuvudtaget betala sina direkta produktionskostnader. Och så givet är det inte att en bra skiva klarar av det, i denna tuffa bransch finns det så mycket annat än äkta kvalitet som spelar in.

Ett typexempel här är Garbochocks "Ritual", en av de bästa svenska skivorna på senare år som alltså "bara" sålt cirka 2500 ex. och därmed precis gått ihop.

Med detta som bakgrund förefaller det orimligt att tro att den svenska alternativa, skivbranschen någonsin skulle komma att nå samma slagkraft som t. ex. den engelska.

Men icke desto mindre är det av yttersta vikt att vår egen rörelse får livsrum och möjligheter att fortsätta expandera på sina egna villkor.

Om den nya, svenska rockmusiken skall kunna fortsätta att utvecklas så behövs det fler kreativa människor av det speciella slag som Henrik Venant, Klas Lunding och Peter Yngen representerar.

Visst gör dom sina misstag, men likväl är dem värda all respekt för att de åtminstone försöker göra någonting eget.

Dom har tagit det svåra steget in i skapandets process och självförverkligandets lidande och lycka.

Men det enda som krävs är egentligen ett par skor med trampdynor av mod, vilja och entusiasm.

Och nu, bäste läsare, hoppas jag inte att du åter försvinner in i det till intet förpliktigande strömmarnas rike.

Res dig, stå upp i stolthet, låt din alltför förslappade lekamen plöja sig ner till den märka garderobens allra innersta skrymsle och där skall du finna dem (förmodligen tämligen oanvända), just det ja ... DOJORNA...

Faktiskt, ingenting är omöjligt och allt och alla kan gå.

Sätt skor på dina drömmar och studsa iväg.

Du behövs, du också ... å ditt lilla bolag.

 

Text: Peter Axman

 

 

tillbaka