SCHLAGER NR 56 23/82.12.07

 

En ensam fjäril

som glider över

ett havererat

kärnkraftverk

 

Musiker. Sångare. Kompositör. Orkesterledare. Producent.

Skivbolagsägare. Lundensare. Tvåbarnsfar.

   Underjordiska Lyxorkesterns upphovsman Henrik Venant

kan kallas mycket. Men att denne skåning är en av de mest

inflytelserika och respekterade namnen i den unga

musikgenerationen råder det ingen tvekan.

 

Det här är två intervjuer med Henrik Venant i Underjordiska Lyxorkestem. (Vid andra intervjutillfället var också Micke Vestergren, gitarrist i U Lyx, närvarande. Men Micke mumlade bara ett par korta meningar som kassettbandspelaren inte uppfattade.  Så han kom inte med i artikeln.)

     Första intervjun gjorde jag i vintras för den danska musiktidningen MM. Då hade det precis blivit klart att Lyxorkestem skulle spela in en LP för skivbolaget Silence.

     Andra gången jag intervjuade Henrik var i veckan efter att LPn 'PrärieRomanser' kommit till skivaffärerna.

     Jag börjar där jag slutade förra gången: Jag frågar Henrik vilken musik han lyssnar på idag. Och han svarar:

 

Carla Bley, Jacques Brel och Evert Taube.

     Men dom namnen tänker jag bara låta dej smutta på.  Jag överlåter till dej att fundera över vad dom kan ha med 80-talets rockmusik att göra: Bley, Brel och Taube...

     Är det fortfarande dom här tre du lyssnar på?

     -Oh nej!  Jag ska inte hitta på nåt fjantigt.  Mitt favoritband är väl Bauhaus. Vad finns det mer? Doll by Doll. Och JJ Cale har jag lyssnat på supermycket.

     -Dom här tre har väl varit dom viktigaste det senaste halvåret. Annars har det varit väldigt tunt med nya grejer. Jag har inte heller lyssnat på nåt gammalt som varit så där jätteintressant.

     En annan sak vi pratade om förra gången var nackdelen med att bo i Lund när majoriteten av Sveriges mest inflytelserika rockskribenter bor i Stockholm och sällan har lust att lämna Stan (med stort S) för att besöka bonnvischan.

     Och konsekvenserna av att göra musik som ligger före både publikens och rockkritikernas smak.

     Hur tycker ni att Underjordiska Lyxorkestem och "föregångaren" TT Reuter behandlats av Sveriges rockjournalister?

     -Illa, svarar Henrik. Ganska så illa. Jag tycker det verkar som om många journalister tror att vi går och spänner oss och låssas nånting. Jag förstår inte riktigt vad dom retar sej på. Vad dom är sura över. Vi snackade just om det, Micke och jag: vad det är som får folk att bli så aggressiva.  Det är skumt.

     Vi snackade just om det, Matte (fotografen) och jag också.

     "Gör nu en bra intervju med Henrik", sa Matte i telefon innan han åkte ner till Lund.  Med bra menade han en intervju som visar att Henrik Venant och Underjordiska Lyxorkestern inte är nåt "mystiskt".

     "Mystiskt?" svarade jag. "Ja, alla verkar ju tycka att Henrik är så mystisk och konstig", sa Matte.

     Att Henrik Venant skulle vara "mystisk", det har jag aldrig lyckats uppfatta. Möjligen kan det bero på att vid bägge intervjutillfällena har Henrik och jag haft ömsesidigt intresse av att puzzla in samtalet mellan lämning och hämtning av barn på dagis.

     Men tillbaka till ämnet: Sveriges rockkritiker och deras förhållande till Underjordiska Lyxorkestern.

     Ibland, säjer jag, tror jag att det faktiskt beror på en sån enkel sak som att ni kommer från Lund. Det har ju blivit sport bland svenska rockkritiker att vara den förste som upptäcker ett band. Att vara den som lanserar detta - sitt eget - band.

     Kommer ett band från Lund, då är risken stor att bandet inte upptäcks tillräckligt tidigt av nån rockkritiker. Och sen är det, så att säja, kört.

     -Det har du förbaskat rätt i. Det var ju precis det vi sa! Micke och jag tyckte bara det var för otäckt att tänka sej det, så jag hade glömt att vi faktiskt sa precis så.

- Att va först på ett band - det verkar ju vara många rockrecensenters dröm. Att hitta bandet som dom själva kan komma fram genom.  Det är ett parasiterande sätt att vara recensent. Inget ödmjukt diggande. Idag är det ju ofta så att recensenterna är bra mycket mer egotrippade än dom värsta rockmusiker.

     Jag får väl försöka ta död på alla konstiga uppfattningar om att det skulle vara nåt mystiskt med Henrik Venants, 'IT Reuters och Underjordiska Lyxorkesterns musik, och med den musik med andra band som Henrik spelat in på sitt eget skivmärke HeartWork.  Bästa sättet är nog att låta Henrik själv berätta - från 1974 då han bildade sitt första band, Justine.

     -Jag döpte bandet efter första delen av Lawrence Durrels "Alexandriakvartetten".  Ett väl intellektuellt namn för den tiden.  Då var jag också bara 16 år. Justine spelade Velvet Underground-låtar, lite Hawkwind, nån låt av Fugs och så mina egna låtar.

 

Det jag lyssnade på 1972-73 var gamla Fugs och Velvet Underground-plattor. Och Stooges, förstås, Doors och MC5.

     -Så läste jag i engelska tidningar att det kommit fram nåt som kallades punk och var influerat av just Velvet, Stooges och MC5.  Då måste ju jag va med i den rörelsen, tänkte jag.

     -1976 började vi faktiskt kalla oss för punkband. Då hette vi Totalkramp. Vi var långhåriga och visste inte vad punk var. Vi tyckte bara influenserna var schyssta. -Till skillnad mot punkpubliken och många andra band startade vi inte med punken som enda bagage. För oss var punken en influens av många. Vår musik gick vidare direkt och utvecklades snabbare än många andra bands.

     -Dom vi verkligen fascinerades av1977-78 var inte Sex Pistols och Clash utan Richard Hell och Pere Ubu.

     Förra gången pratade Henrik och jag också om samhörighet med andra svenska band och skivbolag. Det var mitt i det värsta "ääääckkkelll"-pratet om "överklassrockarna" och "posörerna" Lustans Lakejer. Och jag se till Henrik att jag aldrig stämt in i usch- och fy-ropen.  Att jag uppfattar Lustans Lakejer som en tidsspegel.  Och att det därmed finns likheter mellan Lustans Lakejer och Underjordiska Lyxorkestem - bägge bandens musik är två lite olika tidsspeglar av 80- talet.

     Henrik berättade att Klas Lunding innan han startade Stranded (som gett ut Lustans samtliga plattor) skrev till honom och frågade hur man bär sej åt att starta ett skivbolag.

     -Att kalla Lustans Lakejer för"glamourrock" är bara larv, sa Henrik.  Lustans är ett av Sveriges bästa band.  Framför allt uppskattar jag deras melodier.

     Vad finns det nu, ett drygt halvår, en MP och en LP senare, som Underjordiska Lyxorkestem känner samhörighet med?

     -Jag tycker det är lite stiltje just nu.  En massa bra grejer har försvunnit.  Band har upplösts eller blivit sämre.  Cortex finns t ex inte längre.  Dom dyker upp ibland i lite sämre upplaga. Även om musikerna är bättre är det ändå inte riktigt samma sak.

     -Ebba Grön ligger nere.  Och Lund/Malmö-scenen är tämligen död.  Perfekt Alibi håller på lite grann. Dom är ju bra, tycker jag.

     -Jag tycker SCHLAGERs recension av Lustans Lakejers LP var bra.  Vem var det som skrev den? (Mats Lundgren).

     -Han diggar ju uppenbarligen Lustans men är besviken på sättet dom har behandlat sej själva på.  Ungefär samma sak tycker jag. Dom har gjort det för enkelt för sej - tagit sitt idolbands medlem som producent.  Det är ju inte modellen - att ta det bästa man vet och sen försöka bli likadan.

     -Mats skrev väl i sin recension nåt om alla dom här passionerna som Lustans sjunger om - för HELVETE visa dom då också! Det tyckte jag sa en del.

     Om vi pratar om band som stått stilla – vart har Underjordiska Lyxorkestern tagit vägen från förra gången vi pratade till nya LPn?

 

Man kan väl ta tre punkter då: turnén med Siouxsie and the Banshees, LPn 'PrärieRomanser' och en ny singel med två låtar på engelska som vi varit uppe och spelat in i Silence-studion.

     -Mot slutet av Banshees-tumén var vi ju tajta och ganska säkra och fungerade bra som liveband.

     -På LPn har vi inte alls försökt återskapa live-ljudet. Vi experimenterade med mycket småljud och rena klanger.  Det är mer dynamik på LPn.

     -På engelska singeln har vi då utvecklat musiken till nåt enklare och råare. Styggare.  Musiken är mer brutal, mer elak.

     "The Bogart heart"/"Calling back award" heter låtarna på den engelska singeln (för eventuellt bruk i England, Norge m fl länder).

     Här är Underjordiska Lyxorkestem ett tremannaband: Henrik Venant, Mikael Vestergren och Binkie Liljegren. Basisten på LPn, Peter Ivarss, har ju värvats av Reeperbahn. Som live-basist vikarierar Rolf Gottfris ("kontraktet löper ut sista december") men på singeln är det Micke som spelar både gitarr och bas.

     Musiken är mer tjutande - med ljud som sticker i öronen - än på LPn.  B-sidan "Calling back award" är sugande, pumpande medan "Bogart Heart" är ännu ett exakt exempel på vad jag menar med Underjordiska Lyxorkesterns personliga form av funk.

     Det är rytmiskt och dansant, om än lite hackigt att dansa till. Melodin är ganska snabb, nästan "popig", nynnvänlig.  Det händer mycket i musiken - framför allt med trummor och slagverk.

     Den här blandningen av rytmer och melodier, av bråkigt och vackert, har jag ändå sen jag hörde TT Reuter live första gången upplevt som det karaktäristiska för Henrik Venants musik.  Många, ryckiga och knyckiga rytmer och ovanpå mjuka och vackra melodier. Dragkampen mellan det oändligt vackra och känslan av en lurande fara, av skräck.

     När jag skulle recensera en spelning med Lyxorkestern stod jag och funderade på hur jag med ord skulle kunna beskriva deras musik. Det bästa jag kunde komma på var: "En ensam fjäril som glider över ett havererat kärnkraftverk".

     -Du har fattat ganska bra. Vi är förtjusta i att skapa en skönhet med en osäker underton.  Lyssnaren ska vara på sin vakt - för under det vackra kan nåt otäckt ligga på lur. Så har vi i alla fall känt oss när vi gjort låtarna.

     Det sa Henrik förra gången vi pratade.  Nu tillägger han bara:

     -Jo, den blandningen - dom motsättningarna och kontrasterna - går inte att komma ifrån.  Det kommer automatiskt.

     Hur går det med ditt skivbolag, HeartWork? Är det för alltid nerlagt?

     -Det är väl inte nerlagt.  Men skivbolaget ligger lågt just nu, mycket lågt.

     -Jag håller på att spela in en LP med Blago Bung.  Problemet är att jag inte har råd att bekosta LPn själv. Och inte heller Blago Bung har råd att bekosta den. Så vi får se vilket skivbolag som är villigt att betala för inspelningen - om nån är det...

 

Blago Bung är ett av dom här banden från Lund/Malmö - andra har varit Garbochock, Besökarna, Rädsla m fl - som är ett slags bröder och småsyskon till TT Reuter. Ofta är det dom som du spelar in på Heart Work - band som spelar musik som är släkt med den du själv spelar.

Finns det ännu yngre småsyskon till TT Reuter idag?

     -Dom som funnits ett tag har väl utvecklats och funnit sin egen stil. Det som finns nu är Anti-Stat (EP på Tredje Tåget), men dom har vuxit upp så nära oss att det är oundvikligt att dom influerats av TT Reuter.

     Förra gången Henrik Venant och jag träffades var det oundvikligt att vi pratade om den progressiva musikrörelsen. Dels hade det progressiva skivbolaget Silence precis anmält sitt intresse för att spela in Underjordiska Lyxorkestern. Dels är Henrik en av dom som drabbats hårdast av musikrörelsens oförståelse, konservatism och rädsla -- Totalkramp kallades "nazistrockare".

     Nu ska jag inte hålla på att älta musikrörelsen igen.  Men det Henrik har att säja om politik och socialism tycker jag är intressant att känna till när man lyssnar på Underjordiska Lyxorkestern.

     -Största skillnaden mellan å ena sidan oss och å andra sidan Silence och musikrörelsen är att inget av banden i Malmö/Lund är socialistiskt.  Vi skulle inte rösta på VPK. Vi röstar inte alls.  Det är en sak som skiljer lite grann.

     Hur definierar du då socialism? Jag vill ju definitivt påstå att Underjordiska Lyxorkesterns musik är socialistisk.

     -Det är svårt att definiera socialism.  Största skillnaden är att vi inte säjer att vi är socialister.  Sen gör vi kanske samma saker och reagerar på samma sätt på det som händer i samhället.  Men det är en annan sak. Vi greppar inte politik på samma sätt.

     -Jag känner också att det måste ha varit lättare att kalla sej socialist på 70-talet.  Saker har blivit så motsägelsefulla. Jag tycker det är farligt att ta politisk ställning genom att säja att man tillhör en organisation eller en ideologi.

     -Många band säjer att dom inte är intresserade av politik. Jag är inte rädd för att säja min åsikt högt och tydligt om vad som helst i vilket media som helst.  Men jag tycker det är för instabilt i världen för att vi ska kunna komma med lösningar och ideologier.

     -På 50- och 60-talet kunde man skriva program för hur världen skulle bli bättre. Politiska program som kunde fungera i tio år.  Idag tror jag vilket program som helst - hur bra det än är - kan slås i spillror direkt.  Idag skulle man tvingas skriva ett nytt program varje timme.

     All konst - också rockmusik - har ju två funktioner. Att underhålla, men också att få folk att reagera och tänka själva.  Det är väl ett politiskt arbete?

     -Att hålla folk vakna - visst är det ett politiskt arbete. Ett socialpolitiska arbete. Att förhindra att folk somnar är mycket viktigt.

     -Varhusens bakgrundsmusik är ju till för att få folk att just somna. Att inte vara på sin vakt utan bli försvarslösa inför alla varor och köperbjudanden.

     -1976-77 jobbade jag i en skivaffär. Jag har alltid varit förtjust i det franska bandet Magma dom har varit som en ledstjärna för mej - och när affären var full med folk brukade jag spela en Magma-platta.

 

Genast började folk titta på klockan, andas snabbare - ja, dom fick nästan blodstörtning och rusade ut ur affären.  Utom några få som var redo för Magma och kom fram och undrade: "Herregud, vad är det här?"

     -Vad tycker du om texterna på nya LPn, undrar Henrik.

     Förra gången sa Henrik att han "tycker om texter som fragment":

     -Många gånger har jag inspirerats att skriva en text av en annan text som jag missuppfattat.  Hört fel, trott att några ord var andra ord än dom var. Fattat betydelsen galet och tyckt: "Ä, vilken idé!".  När jag hört vad texten egentligen handlar om har jag blivit besviken.  Men då har jag gjort en annan text i stället.

     -Också min texter uppfattar publiken ofta bara fragment av.  Därför trycker vi alltid upp texterna när vi gör en LP.  Då får texterna dubbla dimensioner.

     Men nu är det tydligen meningen - det förstår jag av Henriks tonfall - att jag ska svara ungefär att "nästan alla texterna på den här LPn förstår jag precis vad dom handlar om". Det kan jag inte. Jag kan bara svara på samma sätt som tidigare - att Henriks texter förmedlar känslor och stämningslägen som får ens tankar och åsikter att gå åt ett visst håll.

     Henrik berättar om Anders Lind, ägare av och inspelningsansvarig hos Silence.

     -Anders är alltid mycket intresserad, säjer Henrik.  Han läser igenom texterna flera gånger och har ofta synpunkter på det och det.

     -Den här texten handlar väl om det och den här om det, sa han när han läste texterna till vår LP. Och det stämde. Han hade förstått vad texterna handlar om. Det bevisar ju att det går att förstå texterna. Åtminstone somliga texter. Alla handlar ju inte om nåt konkret.

     Det är ungefär det jag menar.  Jag kan också ta text efter text och säja att den får mej att tänka på det här och den får mej att tänka på det där. Och då måste väl texten handla om det?  Men ändå känns det som om jag kanske förstått texten. Riktigt säker kan jag aldrig vara.

     -Texterna är ju inga klara stories eller åsikter. Men en del av LPns texter handlar om konkreta saker.  Det är inte bara ord som bildar nåt slags kollage. Men vissa meningar har mera betydelse för stämningen än för berättelsen i sången. Och då kan det bli lite problem med att veta vilka ord som hör till vad. . .

     Just när jag skrivit så här långt ringer den orolige Mats Bäcker och undrar om jag fick ut nåt av intervjun med Henrik och Micke i går. "Det är viktigt att en sak kommer med", säjer Mats.

     Jaha.

     "Jo", fortsätter han.  "Det finns flera band som inte skulle ha funnits eller inte skulle ha spelat den musik dom spelar idag om inte Henrik Venant funnits." Vilka då?  "Stick t ex. Och Lolita Pop. Dom har pratat mycket om Underjordiska Lyxorkestern."

     Joorå, säjer jag till Matte i telefonluren.  Läser man min artikel uppmärksamt så nog framgår det att Henrik Venants olika band alltid varit ett par steg före musiksmaken, kritikerna och också den musik som andra svenska band spelat.

 

Men jag poängterar det väl då; Venant, TT Reuter och Underjordiska Lyxorkestern har varit och är en av dom viktigaste influensgivarna till och pådrivarna av den svenska rockmusikens utveckling.

     När jag skriver det här har jag bara - utom min egen, förstås - läst en recension av LPn 'PrärieRomanser'. Det var i Aftonbladet och recensionen var mycket positiv.

     Jag tror och hoppas - både för skribenternas och Lyxorkesterns skull - att Sveriges rockkritiker nu hunnit ikapp Henrik Venants musik. Att 'Prärieromanser' tas emot med lovord.  Och att dom flesta kritiker äntligen erkänner att Henrik Venant och Underjordiska Lyxorkestern vunnit en arbetsseger.

 

TEXT:  BENGT ERIKSSON

 

tillbaka