SHOWTIME, musiktidningen: nr. 11 1983

JU JI

VENANT!

 

 

För fem år sedan spelade han in sina singelskivor i en gammal nedlagd skola med en gammal dansbandstekniker bakom de åtta studioreglagen.

Idag - 1 983 - har han fyra LP-skivor bakom sig och ett nytt album, Ju Ji Riders som ligger i startgroparna.  Han spelar numera in i den välutrustade Silencestudion där de tekniska möjligheterna är mycket större än för några år sedan.  Dessutom har han sedan sjuttiotalets slut gjort sig ett namn som flitig om än labil producent åt grupper som Garbochock, Kai Martin & Stick och Contex, bara för att nämna några namn.

Just nu håller han på att repetera in en ny upplaga av sitt band Lyxorkestern.  Sysselsättningsproblem kan man inte anklaga sångaren och kompositören Henrik Venant för att ha.

SHOWTIME träffar Venant tidigt en söndagseftermiddag. l kyrkan bredvid huset där intervjun äger rum har just gudstjänsten avslutats och har Henrik Venant passerat där när kyrkobesökarna var på väg utför trappan, har han säkert väckt uppmärksamhet med sin egensinniga frisyr, där ena sidan är kortklippt medan den andra sidan är lockigt svallande.

Den nya plattan är färdig mixad och omslaget är bestämt.  Henrik får frågan om det var svårt att välja ut låtarna:

- Vi hade faktiskt ett rikligt material att välja bland.  Dels spelade vi in tretton låtar, när vi egentligen bara skulle ha 1 0 på LP:n. Dessutom hade vi två låtar som blev över när vi spelade in en singel tidigare i våras.  Och det är egentligen rätt skönt att kunna ha valmöjligheterna.

- Ju Ji Riders kommer att vara lite annorlunda än de skivor som spelades in med Underjordiska Lyxorkestern.  Underjordiska var betydligt mer experimentell till sin läggning.  MP:n Lögnens Mästare spelades in rätt av i studion och när vi gjorde Prärieromanserna testade vi en massa olika stilar som gjorde att skivan blev ganska splittrad.

 

STRÄVAN EFTER ENHET

Ju Ji Riders blir inte alls så.  Nu har vi istället strävat efter att få en enhet i skivan.  En påtaglig förändring som påvisar detta är att låtarna är mer likriktade.  Många av låtarna har också "hooks", exempelvis starka refrängen som gör att låtarna lättare blir ihågkomna av den som lyssnar.

Begreppet "vi" avseende LP:n Ju Ji Riders innebär Henrik själv på sång och klaviatur, Perfekt Alibi-gitarristen Pelle

Johansson på gitarr, basisten Björn Tiedemann samt f.d. TT-Reuter-trummisen Peter Strauss.  Sedan LP-inspelningen har

Pelle Johansson ersatts av Magnus Bark.

Överhuvudtaget har det ofta blivit så i Henrik Venants fall att gruppen han spelat in tillsammans med splittras strax innan LP:n

släpps.  Så var det när TT-Reuter spelade in sin andra LP Sång Dans Sex och när Prärieromans med Underjordiska Lyxorkestern skulle släppas var även den gruppen i splittringstagen.

För de flesta musiker skulle detta ha en distraherande inverkan.  Så inte med Henrik Venant:

- Att byta musiker har aldrig varit något svårt för mig.  Tvärtom har det varit roligt att prova något nytt... Jo, förresten... när Peter Strauss hoppade av TT-Reuter sörjde jag, men det är enda gången.

Kutymen i musikvärlden är sådan att en grupp som släpper en LP ska turnera för att hjälpa upp försäljningssiffrorna. Lyxorkestern och Henriks tidigare grupper har aldrig varit några undantag där.

Men när andra grupper nästan uteslutande spelar låtar från den nyss släppta LP:n arbetar Venants grupper oftast med helt nyskrivet material och det är bara undantagsvis som någon låt från den nya LP:n har kommit med i livesetet.

Detta tilltag har inte undkommit diskussioner.  Kommersiellt självmord har vissa tyckt.  Andra har släppt den korta kommentaren "fräckt!"

De förstnämndas farhågor har dock aldrig oroat Henrik:

- Eftersom jag själv betraktar mig först och främst som kompositör är det naturligt att jag skriver många nya sånger.  Så Lyxorkestern har, precis som de tidigare grupperna hade, gott om material att välja och vraka mellan.

- Dessutom är det mer inspirerande att ha nytt material när man ska ut och turnera, istället för att bara spela gamla låtar.  Jag tar hellre risker med nytt material och utvecklar mig själv på samma gång.

Mellan åren 1979 och 1981 spelade 'Henrik med i en grupp som hette TT-Reuter.  Gruppen spelade in två LP-skivor samt ett livealbum innan medlemmarna gick skilda vägar.  Gruppen hade ett lokalt följe supporters, som gärna gick på TT-Reuters konserter, men som sällan köpte plattorna.  När gruppen splittrades var det därför bland annat av ekonomiska orsaker.

Nu när Lyxorkestern håller på som bäst har TT-Reuter drabbats av en efterkult.  Flera unga musiker har förklarat att TT var den kick som fick dem själva att börja spela och som en medaljens baksida har det börjat säljas piratkassetter med TT-Reuterkonserter.  Något som Henrik inte är speciellt förtjust i:

- Det där med piratkassetter är ett otyg!  Att jag inte får ett öre för dem, eftersom tillverkarna inte betalar några stimavgifter är en anledning.  Men den främsta anledningen till att jag inte tycker om dem är att de som ger ut livekassetter till främsta delen inte är TT-diggare utan bara ute efter att tjäna en egen hacka.  De som verkligen är seriösa frågar i alla fall om lov först och skickar en kassett som jag kan ha att lyssna på för egen del.

Liksom många andra svenska musiker är Henrik Venant något av en halvkändis.  Många vet vem han är, men han är inte tillräckligt stor för att sälja många skivor.

Många i Henriks specifika situation väljer då att flytta till Stockholm där i alla fall de stora skivbolagen och mediemöjligheterna finns centrerad.  Brända Barn från Sundsvall är det senaste exemplet på Stockholmsimmigranter.

 

STOCKHOLMSEMIGRERA

När Henrik Venant får frågan om inte det borde vara något för honom låter han höra en fnysning från sin hopkrupna position i soffan!

- Så fånigt!  Att tro att man kan finna lyckan bara man flyttar till Stockholm. Är det några som verkligen gör misstag så är det grupper som flyttar dit med drömmar.  Den villfarelsen tas de snabbt ur, när de väl har flyttat dit.

En annan nordisk huvudstad klappar dock Henrik Venants hjärta extra starkt för.  Han pratar länge och med yviga beskrivningar om olika företeelser i staden, bland annat det lokala musikhuset:

- Oslo är en stad som jag besökt flera gånger.  Bland annat så spelade Underjordiska Lyxorkestern där.  Det är absolut den bästa staden som jag spelat i!  Folk visade sig vara varma och generösa och där fanns inget deppande eller gnällande som är så vanligt på andra platser.  Folk hjälpte varandra och man kan nog säga att där fanns samma positiva punkanda som fanns i Sverige i slutet av sjuttiotalet, när svenska nya grupper hjälpte varandra med speltillfällen och annat.

- Dessutom fanns där en större ödmjukhet än vad som är vanligt i Sverige.  De är verkligen trevliga, norrmännen!  Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att flytta dit.

Innan undertecknad och Henrik Venant skiljs åt kommer emellertid en hemlig dröm fram i dagen:

- Det skulle faktiskt vara roligt om andra artister ville spela in mina låtar.  Det hade varit ett bra sätt att nå nya lyssnargrupper.

Kan ett sådant erbjudande lämnas outnyttjat?

 

Av Ulf Bergström

 

 

tillbaka