KASPAR HAUSER nr. 5, 1983

 

HENRIK VENANT

                    UNDERJORDISKA LYXORKESTERN: Fr v Mikael Vestergren, gitarr/

                                                    Peter Ivarss, bas/Henrik Venant, sång, saxofon/Binkie Lil­jegren, trummor.

                                                    Foto :Mats Bäcker.

 

Henrik Venant är ett namn som ger associationer. Vissa ser honom som en musikalisk mästare. En del som en dåligt sjungande eremit, magikern, den annorlunde. Andra ser honom som "just good looking".

Vad man än tycker om hans musik så kvarstår faktum: Henrik Venant har betytt kanske mest för den moderna rocken med rötter i punken. Han har spelat musik som ingen annan gjort, gett ut skivor med band som ingen annan skulle ge ut och inspirerat och hjälpt många band och musiker.

På det viset -vad man än tycker- är Henrik mästaren.

-Jag har mer eller mindre alltid sysslat med musik. Jag började lira i ett band 1974, Justine, och innan dess gick jag ju i grundskolan. 1976, det var då vi började lira punk, kallade vi oss Totalkramp. Sedan, 1977, blev det New Bondage och därefter TT-Reuter.

Våren 1981 bildades Underjordiska Lyxorkestern ur spillrorna av gamla TT-Reuter och Garbochock,som hade splittrats ungefär samtidigt. Men när 1982 var slut avslutades också epoken Underjordiska Lyxorkestern.

-Vi hade i och för sig kunnat spela vidare och nyskapat oss i Underjor­diska, men det hade på något vis krävt så mycket ansträngningar. Så det kändes bättre att splittra det bandet och bilda ett nytt.

Det bandet fick namnet Lyxorkestern, med musiker från olika Lundaband. Peter Strauss från TT-Reuter, Pelle Johansson från Perfekt Alibi, Jan Fornell från Blago Bung och så Henrik själv. I Lyx­orkestern fortsätter han att utveckla sig och sin musik.

-Att jag spelar kan jag inte se så djupt. Jag kan inte komma på något annat jag skulle kunna göra. Det här är den enda grejen jag kan fixa någorlunda hyfsat, och så är det naturligtvis skoj. Det är klart jag skulle kunna studera och utbilda mig på något sådant, det skulle jag

k u n n a göra, men jag skulle inte palla för det. Jag skulle kunna ta ett jobb också, men det skulle bara kännas dötrist. Det här tjänar jag litet pengar på, det är mycket slit och så, men det är ändå det jag vill syssla med.

TT-Reuter spelade en mycket drömsk och magisk musik. I punkens tidevarv, då en låt på sin höjd fick vara två minuter, spelade TT-Reuter långa, tunga låtar på över fem. Bandet delade själva in folk i hatar och hatar inte TT-Reuter. I Underjordiska Lyxorkes­tern utvecklade Henrik magin, men höjde, åtminstone till en början, musi­kens tempo. Lyxorkesterns musik är det litet för tidigt att uttala sig om.

Så här berättar Henrik om skillna­den mellan TT-Reuter och Underjordis­ka Lyxorkestern, vad gäller publiken.

-Det var yngre publik och fler tjejer som intresserade sig för Underjordiska Lyxorkestern. Det ser jag som positivt. Ju yngre publik, dess då roligare tycker jag att det är.

-Om man jämför när jag lirade 7677, innan det började hända något, så är det bättre nu. Då var det ganska dött, för det var ingen som uppskattade annat än pseudointellektuell jazzrock. När punken kom, då kvittade det vad man gjorde, då uppskattades man ändå. Nu kan ju folk digga litet goodtime­musik. Det är litet mer öppenhet. Fast det är inte som när punken kom. Folk vill gärna veta litet innan de går och ser ett band.

-Men det är ju inte så dött som när punken kom. Det är klart, svenskarna anammade ju den engelska prylen, att bara stå och skräna. Och det var ju ganska charmigt och kul, och det behövdes för att få igång en massa band. Men alla de som stod och skrä­nade då, de har ju lärt sig spela, att få det att i n t e skräna. Det finns ingen som i längden bara vill skräna.

-Sådana här "nya" punkband som oi­skinheadsen undviker jag att lyssna på. Det är bara neo-grejer, vilket jag inte är speciellt intresserad av. Neo-punk, neo-symfonirock, neo-hård­rock och sånt där. Så jag har faktiskt inte hört dem. Men att göra Clash' första platta lika bra, det är helt ointressant. Inte för att jag tror att de gör det lika bra, men även om man skulle göra Damneds första och Pistols första lika bra, så skulle det ändå vara ointressant. Lika ointres­sant som att göra Beatles och Stones första lika bra idag.

I höst kommer Lyxorkesterns första LP, ännu ett steg i Henriks utveckling. Han har alltid strävat framåt, inte nöjt sig med det han tidigare gjort. Dels det och det faktum att han fak­tiskt är en mycket musikalisk och intelligent ung man, har gjort att han alltid varit först med de saker han gjort. Och dessutom bäst...

Helt opartiskt och inte alls över­drivet skrev

Magnus Nilsson.

 

TT-REUTER: Fr v Peter Strauss, trummor Peter Ivarss, bas

Henrik Venant, sång/gitarr Peter Puders, gitarr Foto:Anders Torgander