Funtime: nr. 22 1983

HENRIK VENANT: särlingen som inte ger upp

Ännu en gång är det dags att börja om från början.  Med ett nytt band, med en ny repertoar. Men av någon anledning verkar Henrik Venant inte besviken utan snarare lättad.

 - När man lärt sig lägga ett pussel tillräckligt snabbt, då vill man pröva på något nytt.  Likadant är det med ens kreativitet.  Ibland vill man bryta upp och testa något annat, menar han själv.

 TT Reuter sprack när de stod på höjdpunkten av sin karriär.  Underjordiska Lyxorkestern hade just avslutat en turné tillsammans med Siouxsie & the Banshees och spelat in sin första LP. Henrik Venant var den drivande kraften bakom de bägge grupperna, framförallt som text- och låtskrivare, men också som sångare och musiker.

 När Lyxorkesterns LP "Prärieromanser" släpptes, existerade bandet alltså inte längre i sin ursprungliga sättning.  Kvar var bara Henrik.  För att göra reklam för plattan gjorde Henrik något som han kallar tape-konserter.

 - Det var bara jag, Peter Strauss och Pelle från Perfekt Alibi som spelade till en tape, en ljudtapet, jag gjort.  Vi spelade två tjugominuterslåtar. Folk blev minst sagt chockade. Mest var det förvrängda ekon av gitarr och röst på bandet.  Det var en massa obehagliga ljud och det blev en totalnojig stämning.  Det tyckte jag var lustigt, för det hade just stått i Schlager om hur glada och trevliga vi var.Det var nästan så man kunde tro att vi spelade snäll pop. Men istället kom vi med två verkligt ödesmättade dödsmusiklåtar, som till större delen bestod av vad man kan kalla oljud.  I Hultsfred drog de två tusen från gaget!  De fick stora darren... Precis som väntat fick Henrik frågan om varför han inte spelade låtarna från den nya LPn.  Naturligtvis hade det varit lättare att göra det.  Men Henrik tycker inte man skall gå på konsert för att bara höra liveversioner av låtar man lika gärna kan höra på skiva.  Det är roligare med något nytt.

- Som band gör man det svårt för sig, men jag tycker det är bättre.  I längden tror jag att man tjänar på det.

 

JOBBADE PÅ MENTALSJUKHUS

 

Henrik har aldrig valt någon lätt väg till framgång.  Men så har han det heller inte så lätt ekonomiskt. Han vet knappt själv vad han lever av. Ibland kommer det in lite pengar när han gör någon konsert, men annars får han försörja sig genom olika extraknäck.  Ett tag jobbade han på mentalsjukhuset i Lund... Istället försöker han hålla levnadsomkostnaderna nere så mycket som möjligt.  Han bor fortfarande i ett kollektiv på en gård utanför Lund tillsammans med Sussie, sina två barn och några andra.

 Henrik sätter på en kassett med Jaques Brel.

 - Är det inte fantastiskt, utbrister han.  Min pappa fick tag på ett band med Brel i skolan där han jobbar och kopierade det åt mig.  Han vet hur mycket jag älskar honom.

Den vanliga uppfattningen om Jaques Brel är ju att han skriver ganska vanliga kärlekssånger.  Men Henrik menar att de flesta missuppfattat honom eller inte lyssnat tillräckligt noga.

 - Hos Jaques Brel finns det otroligt mycket att hämta.  Han är en av de största sångare och låtskrivare som funnits.

Vad är det så som utmärker något som är bra?  Det mesta av den musik som görs lever under en kort tidsperiod, för att sen falla i glömska.  Den känns helt enkelt inte längre intressant.  Men undantag finns ju.  Vad är det i musiken som gjordes av t ex Doors, Velvet Underground och Bowie som fortfarande fascinerar, så här lång tid efter det att den gjordes?

 - De personerna har väl gett något annat av sig själva kanske, än de som försvann, tror Henrik.  De har inte bara gjort ett bra jobb.  Ibland kan det till och med vara ganska dåligt, men de gav något av sig själva som var unikt, som har ett värde oavsett musikaliskt kunnande och musikstil.  De har förmedlat något som var äkta och genuint, som kan gripa och påverka om det så har gått hundra år sen det gjordes. Jaques Brel känns alltid äkta och hela hans inställning utstrålar ärlighet.  Han är aldrig ytlig.  Henrik upptäckte Jaques Brel genom en annan av sina favoriter, David Bowie.  Det är jaques Brel som gjort "Amsterdam" och "My death waits there" som finns på botlegplattan "In Person".  Henrik räknar in dessa två låtar bland de tio bästa Bowie gjort, så han kunde inte låta bli att kolla upp vad Brel gjort på egen hand.

- Plattor som är verkligt bra är sådana där man inte tänker på om det låter modernt eller inte, utan bara reflekterar över att det är bra musik, säger Henrik. Jag har en platta med Tymon Dogg som verkligen är en lustig sak.En indier på tabla, en på slagverk och en på något trumset och så Tymon Dogg själv på orgel, klaviatur och fiol.  Det är så otroligt bra ... Han har förresten en sololåt med på Clash’s "Sandinista", "Lose this skin".

 

MUSIKEN VIKTIGAST

 

Henrik Venant är 25 år.  Om man ser till allt han hunnit med borde han vara mycket äldre.  Under många år har han varit den drivande kraften inom Lunds musikliv, som konsertarrangör, som musiker och genom sitt skivbolag Heartwork Records.  Henrik är en sådan där person som alltid har flera järn i elden, men för honom själv är musiken viktigast: att skriva låtar och texter och att utveckla sig själv genom det han gör.

Redan 1974 satte han ihop sitt första band, Justine.  Peter Strauss satt då bakom trummorna och han har sedan dess följt Henrik i alla hans grupper med undantag för Underjordiska Lyxorkestern. Justine hände det inte så mycket med, men en av medlemmarna, Martti Soutkari, räknar Henrik fortfarande som en inspirationskälla när det gäller att skriva texter.

1976 bildade Henrik istället Totalkramp som han kallade punkband efter att ha läst en artikel om punk i en utländsk tidning.  Men totalkramp blev inte långvarigt.  New Bondage bildades istället och med det bandet gjorde Henrik skivdebut på en singel.  Efter medlemsbyten bestod gruppen av Henrik, sång och gitarr, Anders, gitarr, Ivarss, bas och Strauss på trummor.  Tillsammans med Problem blev de något av ett husband på klubben Dadls i Malmö när staden gästades av de nya purikgrupperna från England.  New Bondage hann spela in ännu en singel innan Anders dog i augusti 1978.

Under hösten fortsatte New Bondage som tremannagrupp och på en demoinspelning som på senare tid getts ut på Heartwork kan man höra hur gruppen hade börjat förändras.  Peter Puders hoppade in istället för Anders på gitarr och det hela började mer och mer likna ett nytt band.

När Henrik var sjuk under julen-78 prövade han att översätta sina låtar till svenska och upptäckte till sin förvåning att det blev bra.  Han bestämde sig för att översätta hela repertoaren.  Henrik tyckte också det var lämpligt med ett nytt namn: TT Reuter.

Men det var inte bara namnet som ändrades.  Det hände också mycket med musiken.  New Bondages ruffighet var som bortblåsa.  Arrangemangen blev mer genomarbetade och låtarna började mer och mer få en genuin karaktär.  Ivarss och Strauss utvecklades snabbt till en av Sveriges säkraste rytmsektioner.  Puders kunde få sin gitarr att skälvande tänja på tonerna som om den levde ett helt eget liv.  Henrik spelade kompgitarr och sjöng som ingen annan.

Men TT Reuters musik var inte lika lättillgänglig som den musik de flesta andra grupper spelade, som dök upp ungefär samtidigt.  Den krävde lite mer av lyssnaren, framförallt en öppenhet och nyfikenhet på nya intryck och impulser.

 

DEN TREDJE DIMENSIONEN

 

Live hade gruppen mycket av magi över sig.  Inte alltid, men ibland.

 - Ibland när man spelar är det som om ett väsen plötsligt inträder i rummet.  Det låter kanske pretentiöst, men ibland är det som om en tredje dimension plötsligt kommer till.  Rätt vad det är så påverkas man inte bara av vad man ser och hör, darret i golvet, svetten och folket runtomkring en.  Det är något ytterligare som inte går att förklara.  Visserligen är det sällsynt att det inträffar, men när det händer är det otroligt häftigt.  Det är egentligen för dom få stunderna man spelar. Jag tror publiken upplever samma sak, samma känsla, säger Henrik.  Han skrattar till och fortsätter.

 - Ibland kan man ju knappt andas när man ser något verkligt bra.

När Henrik var konsertarrangör i Lund för svenska grupper som Ebba Grön, Dag Vag, Eldkvarn, Lustans Lakejer, Garbochock och de lokala Lunda-banden hade han svårt att hitta lokaler där ägarna tillät honom att stanna kvar någon längre tid.  I bibliotekets hörsal "slets" golvet för mycket, källaren under Akademiska Föreningen skulle framförallt vara till för studenter och på Lunds nation ansågs de inte vara riktigt rumsrena.  Till slut kvarstod huset där de flesta av Lunds band tränade. Men vid det laget hade Henrik börjat tröttna och hade också så mycket att göra med sitt eget band, att han la av.  Tyvärr verkade ingen annan ta vid.

I Lund är det nu lugnt, precis som i övriga Sverige.

Perfekt Alibi kämpar med att få tag i en ny basist och Blago Bung håller på med en LP-inspelning.  Men så mycket mer är det inte.  Det mesta av Lunds musikliv verkar helt enkelt ha dött ut.

 - Om det händer något så är jag i alla fall pinsamt omedveten om det, säger Henrik.  Det är ändå konstigare att folk som spelat i så hög grad verkar ha lagt instrumenten på hyllan.  Det är lustigt ... när man tror sig ha funnit glöd hos en person, att de bara kan försvinna som om de aldrig funnits.  Kanske var det så att man ville tro...

 

OSTABILT SKIVBOLAG

 

Under en period hade Henriks skivbolag Heartwork Records en otrolig utgivning, trots att det är ett litet bolag.  Tyvärr sålde skivorna inte särskilt mycket och bolaget kunde aldrig bli särskilt stabilt.  Henriks dröm var att bolaget skulle gå såpass bra att allting rullade av sig självt och att någon som inte själv var uppbunden kring att spela skulle ta över.  Men musik säljer inte på kvalitet och originalitet.  Det handlar mest om att ligga rätt i tiden och få rätt marknadsföring.

 - Så har det alltid varit, menar Henrik.  För mig verkar 2000 ex av en LP vara gränsen för vad jag kan sälja.

TT Reuter gjorde 3 LP-skivor.  Först nu börjar folk upptäcka dem.  För Henrik var detta väldigt påtagligt när han var ute på turné med Underjordiska Lyxorkestern.

- TT Reuter är mer kända nu än när gruppen fanns.  Det är i och för sig en tröst, men det känns lite förargligt...

Av någon anledning har Lyxorkesterns platta fått mycket bättre recensioner än TT Reuters skivor.  Vad detta kan bero på kan man fråga sig.  För så mycket bättre är den inte.  "Sång, dans, sex" är otroligt bra och ändå försvann den nästan spårlöst.

 - Det är så med nästan allt jag gör, säger Henrik.  Lyxorkestern har uppmärksammats en del, men det beror väl på att gruppen tjatats fram på så många håll.  Folk har inte längre kunnat undgå att märka att något hände här nere.

Genom åren har Henrik blivit härdad när det gäller kritik.  Han har fått höra så många dumma saker att det inte kan gå mycket längre.

 - Det bekommer mig inte alls om folk skrattar åt mig eller va dom nu gör. Jag skriver lugnt om precis vad jag känner för, berättar Henrik.

 

 

ALLTID KONCENTRERAD

 

Före varje konsert är Henrik alltid otroligt koncentrerad.  Visst kan man kalla det för nervös, men Henrik kallar det hellre för koncentration.  Det är en slags laddning, spänning som finns i kroppen.

- Det är inte fråga om att vara nervös för att spela fel eller göra bort sig, menar Henrik.  Det är mer en fråga om något djupt inne i mig själv som är svårt att definiera.  Att misslyckas tänker jag aldrig på.  Vad man än gör så handlar det hela tiden om att våga ta risker.  Att fullständigt misslyckas för att kunna lyckas.  Sommaren-82 spelade Hehrik med Lyxorkestern som förband till Siouxsie & the Banshees på deras turné i Sverige.  Allt kulminerade på Gärdet i Stockholm där de spelade för en publik På 40 000.  För Henrik kändes det hela overkligt, men det var kanske inte så konstigt.  Sådana tillställningar tillhör ju inte direkt vardagen.

 

SJÄLVLÄRD MUSIKER

 

Henrik är självlärd som musiker förutom när det gäller piano, som han gick något år och lärde sig spela.  Saxofon spelade han redan i Totalkramp och TT Reuter på LPn "Sång, dans, sex" men aldrig live i den gruppen.

 - Jag hade fullt schå med gitarren och jag hatar att byta instrument under en konsert, säger Henrik.  Det tar så mycket på ens koncentration.

Henrik höll sen upp med saxofonen tills i slutet av Underjordiska Lyxorkesterns existens.  På "Prärieromanser" spelade han ganska mycket saxofon, men är nu tillbaka till gitarren igen.

 - Allt går i perioder, menar Henrik.  Man upptäcker nya sidor hos sig själv och just nu har jag börjat gilla ett visst gitarrljud.

På "Prärieromanser började Henrik också att spela trumpet, även om det är en annan som fått beröm för det.

 - Danne Sundquist som gjorde omslaget tog för givet att det var Jan Kyhle som spelade trumpet eftersom han hade varit uppe i studion.  Men så var det alltså inte, säger Henrik och skrattar.  Det har till och med stått i flera recensioner: "Tack till Janne Kyhle för att du lyfte upp Underjordiska Lyxorkesterns LP"...

Henrik köpte för ett år sen en trumpet för några hundra kronor som han faktiskt tränar på ibland, även om det är lite si och så med självdisciplinen.  Han spelar så länge det är roligt, sen gör han något annat.  Henrik småfuskar, som han uttrycker det själv, på flera olika instrument som orgel, piano, trumpet, saxofon, synth och bas.  Det är egentligen bara låtskrivandet som han hela tiden håller fast vid och koncentrerar sig på.

 - Ärligt talat så vet jag inte var ett A eller E ligger på saxofonen. Jag kan inte spela en enda skala, men jag kan ju förstås ta ut en om jag håller på en stund, berättar Henrik.  Regler när det gäller musik är något som är främmande för Henrik.  Han vill göra personlig musik och har därför valt att pröva och söka sig fram.  Att själv lära sig spela instrumenten utan att påverkas av andra som säger hur man skall spela.

 

BITARNA BÖRJAR PASSA

 

Hans musik har också förändrats mycket genom åren.  Periodvis har han koncentrerat sig på olika delar, som klanger ett tag, melodier ett tag och rytmer ett tag.  På "Prärieromanser" känns det som om han börjat få bitarna att passa ihop till en fungerande helhet.

 - Den är lite splittrad, men en bit på väg, menar Henrik.  När jag får ordning på nästa band kommer det nog att bli riktigt kraftfullt. Jag vill bygga upp låtar på ännu färre instrument, göra musiken ännu renare.  Men det är något som är svårt att behärska.

Henrik lyssnar aldrig på sina egna skivor förutom när han skall ta tiden på dem för Ncb och Stim.  Men ibland hör han ju någon låt på radion och brukar då skruva upp volymen för att höra hur det låter där.

 - Skivorna har för mig blivit lite förstörda genom studioarbetet, berättar han.  Det enda jag kan tänka mig höra är någon liveupptagning.  Där kan jag upptäcka saker som är nya för mig också.  Allt studiearbete är så analytiskt att man tappar känslan för låtarna.  Där har man gått igenom varje liten rytmsak, varje ton och man vet varje ställe där det är aningen ostämt.  Man vet och hör alla detaljer som är fel.  Det hör ingen som inte varit med.  För mig är skivorna förstörda för flera år framåt.

Att Lyxorkesterns MP skiljer sig så mycket från LP'n beror säkert på att bandet var ganska orepeterat när de kastade sig in i studion för att göra den.  Men även om den känns lite hastigt inspelad så utstrålar den en enorm lekfullhet och glädje jämfört med TT Reuter.

 - Vi var väldigt glada när vi spelade in den, minns Henrik.  Den hade kanske blivit bättre om vi väntat ett halvår, men vi kunde inte hålla oss.  Hade vi väntat längre så hade jag säkert hunnit göra så många nya låtar att de gamla inte längre känts så fräscha.  Henrik har alltid ett par skivor planerade.

 - Jag har redan satt ihop låtar till två nya LP.  De är färdigarrangerade med text och allting.  Här har du låttitlarna, säger Henrik och räcker fram en lapp.

Han öppnar sedan en låda där det ligger ett tjugotal inspelade c-90 taper.  Om han ville skulle han kunna sätta ihop ytterligare tio LP-skivor bara av det materialet.

 - Att skriva går ju fort, likaså att göra den musikaliska grunden, berättar han.  Vad som tar tid är att

arrangera låtarna.  Att få ordning på vers, refräng, stick och sånt.  Det skall ju låta bra även för andra och inte bara för en själv.  Det är ett jättearbete som ofta är ganska tråkigt.

 

LUGN OCH RO

 

Henrik skriver sina låtar när han har lugn och ro omkring sig.  Han tycker det är lustigt att så många säger att de tar fram sina instrument och skriver sina sånger när de har sina värsta depressioner.  För själv fungerar han inte alls på det sättet.

 - Jag skriver när jag är samlad och i någorlunda balans.  Det är då jag har kraft att koncentrera mig och samla tankarna, berättar han.

Men som det är nu har han inte lust att skriva något mer.  Han vill hellre göra något av de låtar som redan är färdiga istället för att fylla ännu en kassett med utkast till nya. Vad som ger impulser till att skriva eller komponera är en gåta även för Henrik.

- Jag blir alltid lika förvånad när jag hittar på något nytt, säger han. Jag bara spelar och helt plötsligt bara det blir något.  Men ibland tror jag att jag aldrig skall kunna göra något mer. Alla ackord känns så uttjatade. "Jag får väl börja med något annat. Jag har förresten ganska många låtar på tape..." brukar jag tänka för mig själv.  Sen händer det plötsligt något och jag rusar fram till bandspelaren och bandar det. Textidén brukar för det mesta komma samtidigt. Sen gör jag ett snabbt arrangemang.  På sista tiden har jag blivit lite noggrannare så jag pratar in ackorden och eventuella konstiga grepp på bandet efter musiken.  På det sättet slipper jag ta ut det hela igen när jag skall jobba med låten.  Så har Henrik hållit på sen turnén med Banshees.  Han till och med lånade en åttakanalsbandspelare och en rytmbox för att kunna göra en demo. 22 låtar är helt färdigarrangerade och skall bilda grunden för en ny repertoar med ett nytt band. Att utgå från en inspelad tape i replokalen tycker Henrik har många fördelar.  Framförallt är det ju svårt att i ord beskriva vad man menar.

 - Att stå och snacka om sina visioner är ju i stort sett hopplöst. Jag har ofta svårt att förklara mig eftersom jag inte själv kan spela allt. Jag är ju t ex inte någon trummis.  Rytmboxar är tradiga, men med en rytmbox kan jag ställa in exakt den rytm jag vill ha. Sen kan den kommenteras och ändras, men jag har i alla fall visat min grundvision.

Philip Glass som gör elektronisk musik tycker Henrik är häftig, men annars är han inte speciellt intresserad av de nya synthbanden.  Själv använde han synth på nästan hälften av låtarna på "Prärieromanser", men mest för att förstärka någon stämning.  Lyssnar man på plattan upptäcker man det knappt, och det är så Henrik vill ha det.

 

RELIGIÖST INTRYCK

 

I sina texter och sitt sätt att vara är Henrik en person som söker sig fram, mot vad vet han kanske inte ens själv.  Ibland ger han ett nästan religiöst intryck.

 - Ju mer man skriver, tänker och jobbar med sig själv och sina egna idéer, desto religiösare blir man väl? säger Henrik lite fundersamt.  Det är inte så mycket någon Gudsuppfattningsreligiositet, utan snarare något som växer i en.  Det känns som om något driver en.  Men ibland tycker jag att det borde finnas vettigare saker att göra än musik.  Stora katastrofer går bara spårlöst förbi, men andra stunder finns det inget viktigare än just att få ihop den låt jag håller på med.

Henrik lägger i ännu ett vedträ i den öppna spisen och elden får nytt liv.

 - Religion har mycket med koncentration att göra.  Om man koncentrerar sig tillräckligt mycket så hamnar man i ett annat stadium av tänkande.  Det är alldeles för lätt att bara välja en religion eller att välja att inte tro någonting.  Båda sätten är lika mycket svek mot sig själv.  Om man accepterar att man inte förstår, då har man kommit lite längre, menar Henrik och fortsätter.

 - Att se människorna som själlösa varelser tycker jag enbart är löjligt.  Visst finns det saker som påverkar en som man inte vet om, men som man ibland kan ana.

Att skriva en sångtext är inte som att skriva en dikt.  Orden skall kunna sjungas fram och man måste hela tiden ta hänsyn till hur musiken låter.  De skall inte bara illustrera tankarna utan också ljuden runtomkring.

 

SÄLLAN ENTYDIG

 

Henriks texter är sällan entydiga.  Vad som är fascinerande är att man ofta reagerar inför en textrad eller kanske en vers och utifrån det bildar sig en uppfattning om vad låten handlar om.  Utryckta ur sitt musikaliska sammanhang får de en annan betydelse.

 - Skimret försvinner lite när man ser en text utskriven.  Magin behålls bäst om de aldrig trycktes upp.  Men jag sjunger så sluddrigt, så då skulle folk kanske aldrig få reda på vad som sägs.  Men jag tror inte sångtexter fungerar i alla sammanhang.  Det är samma sak, när någon sätter musik till en dikt.  Det är sällan det fungerar, menar Henrik.  Idéerna verkar inte sina, men något Henrik är rädd för är att göra saker sämre än tidigare.

 - Det är kanske därför som jag har en tendens att bryta upp när jag känner att jag lyckats på ett sätt, tror han.  Hade jag fortsatt hade jag kanske gjort samma sak fast lite, lite sämre och det räknar jag själv som ett jättemisslyckande.

Någon större uppskattning har Henrik inte fått under sina år som musiker, men själv verkar han inte bry sig så mycket om sådant.  Han sitter lugnt på sin gård i utkanten av Lund och planerar för framtiden.  Något skall det väl alltid bli av de tjugo kassetterna i byrålådan.

 - Om jag hade fått en lista på vad som väntade mig när jag startade hade jag nog bara sagt "Va!" och gått tillbaka till musikaffären med gitarren.  Antagligen hade jag gjort något annat istället.  Nu efteråt tycker jag inte att det varit sådär speciellt jobbigt.  Man väntar hela tiden.  Sen ... snart ... hela tiden tror man att det bara är tillfälliga problem. Jag är hela tiden för inne i mitt textskrivande och arrangerande för att tänka på något annat.

 

Text: Lars

 

 

tillbaka