SYDSVENSKAN Onsdagen den7 februari 1996

 

Popstad Lund: Musikrörelsen växte över

alla gränser

 

lLånga virtuosa gitarr­solon. Korta enkla new wave-låtar på tre ac­kord.

lProggrörelse, jazz­rock, punk och reggae. Pompös stadionrock av miljonsäljarband och lo­kala tonårsgrupper i källare.

l1970-talet var artion­det då rocken/popen de­finitivt gick i tusen bitar och blev sitt eget multi­medium.

Detta märktes i Lund också och det kommer att märkas På denna sida.

De snälla svenska popban­den hade tynat bort i slutet av 60-talet som en grupp. Nästa musikrörelse blev - Musikrö­relsen. Den progressiva sven­ska, som kom igång i början av 70-talet, i köl­vattnet efter 68-­omvälvningar­na, och styrdes av ideal som "al­la kan spela", "bu för ameri­kanskt, hurra för svenskt", "ett musikforum i varje stad" och politiskt radika­la texter.

Lund hade in­te många proggband och kan­ske inte ett enda riktigt renlä­rigt. Duon Risken Finns fanns, men frågan är om inte Gunnar Danielsson och Lars Fernebring var lite för lekfulla och galna för att helt passa in i rörelsen.

Ett annat band i stan som brukade räknas till proggfa­miljen var Guran.

- Vi var först ett bluesband, Blues Machine, i början av 70-talet, ­berättar gitarristen Björn Engström. Vi till och med spelade på den första folk­festen i Malmö.

- Namnet Guran dök upp senare när vår sångerska An­ne Winqvist kom med.

I början var det följaktligen Bluestolvor som gällde i Gu­ran, men egna låtar började dyka upp.

- Vi blandade all möjlig mu­sik och från 1974-75 spelade orkestern på heltid. Därifrån hade vi 120 spelningar om året i snitt utan att tjäna en spänn, vi bara överlevde. Vi spelade på vartenda musikforum i Sve­rige.

 

MUSIKTRUPPEN GURAN

 

Gurans profil råkade också passa Statens kulturråds mal­lar precis, så det blev en hel del bidrag. Däremot är det tvek­samt om profilen var riktigt rätt för den progressiva musik­rörelsen.

- Där handlade det ju om ren religion, påpekar Björn Engström, som personligen ser tillbaka på gruppen och epoken med en blandning av fasa och viss stolthet.

- Vi var aldrig några flagg­viftare, hade en viss distans även om vi spelade på hur många för- och emotgalor som helst, lånade ut vår ljudan­läggning och var arga på det man skulle vara arg på.

- På Sprängkullen i Göte­borg blev vi portade, eftersom folket där hört en tejp där vi spelade ameri­kanska låtar. Guran brukade dessutom se till att ha kontrakt även på gratis­spelningar och det sågs som väldigt fult.

1976 bildade gruppen ett ak­tiebolag, efter som medlemmarna bodde på olika håll och hade olika taxe­ringar.

- Och det var inte politiskt korrekt, ler Björn Engström. Samma år kom Gurans förs­ta LP vars framsidesmålning av Peter Bävman också är en smula dubbeltydig: Marx, Groucho, bredvid Marx, Karl.

På Lundascenen fanns inte många proggrupper, enligt Björn, som nämner tjejbandet Röda bönor.

- Alla de stora svenska mu­sikrörelsebanden kom förstås till stan, ofta till Smålands na­tion. Nationslivet var rikt och nationerna öppna för vanligt folk. Och så fanns ju mellan­ölen.

- Entusiasmen var oerhörd överallt, det var lätt att få små­spelningar och övernattnings­möjligheter.

Guranfolket (som snart blev kallade "hippies" av de nya punkarna) bytte namn till Jo­sef K Band och lade sedan av runt 1980. Ur bandet kom bland annat musikaffären Rockit i Lund och arrangörs­bolaget United Stage i Malmö. Björn Engström själv driver nu ensam ett konsultföretag i Malmö specialiserat på ljud, ljus och artister. Liksom näst­an alla eldsjälar i denna "Pop­stad"-serie har han inte släppt musiken, bara sadlat om till annan häst.

- Man måste ju på nåt sätt ta tillvara den märkliga utbild­ning man fått, säger han.

 

nnn

 

Musikrörelsen började avlö­sas av new wave-banden runt 1977. Fast den populäraste ar­tisten från Lund under det året och ett tag framåt var en man som skapade sin egen rö­relse: Kal P. Dal. Hans metod var gammal hederlig treackordsrock 'n' roll med skån­ska texter och debuten "Till Mossan" från -77 såldes som LP och kassett i 56 000 exemplar, knappast över­träffat av någon Lundarockare - ännu.

 

 

Henrik Venant har inte gjort det. Men han är ändå minst li­ka viktig i denna popstads his­toria. Venant har spelat själv, drivit skivbolag och arrange­rat konserter och blev därige­nom centralpunkt för en hel, ny (just det) rörelse från unge­fär 1978 och framåt.

Dessutom är han Lunds och möjligen landets förste punka­re.

- Mitt första band kom i gång -74, hette Justine och spelade covers av Hawkwind, Stooges, MC 5 och Velvet Un­derground, berättar Henrik Venant. Till en början kunde ingen av oss spela alls. Trum­misen Peter Strauss hade inte råd med baskagge och jag kör­de både sång och gitarr genom en gammal radiomöbel.

 

Henrik Ve­nant 1996. Få har varit så starka samlande krafter i Lunds pop­och rockliv som musi­kern, kon­sertfixaren och skivbolagsdirektö­ren Venant.

FOTO: INGEMAR D KRISTIANSEN

 

1976 gled det hela över i To­talkramp, san­nolikt landets första punk­grupp.

- Samma dag som de för­sta rapporterna om engelska punkband fanns i New Musical Ex­press insåg vi att vi var pun­kare och börja­de kalla oss det. Det stod ju att engelsmännen också var influ­erade av Velvet och Stooges.

Ingen engelsk grupp hade ännu släppt en singel, men när de första kom över Nordsjön insåg Venant & co att de haft alldeles rätt. Det lät precis som väntat.

Så bildade Henrik 1977 New Bondage. Hans första grupp som var influerad av samtida musik, framför allt de amerikanska punkgrupper­na, mera varie­rade och experi­menterande än de engelska.

 

 

New Bondage lirade flitigt och var bl a förband åt grupper som Clash och Ultravox i Mal­mö. När gitarristen Anders tragiskt avled 1978 upplöste de övriga gruppen.

Henrik Venant tog sig an två uppgifter till.

- 1978 startade jag Heart­work, som nog var Lunds enda registrerade skivbolag. Och jag behövde inte jaga band, de hörde själva av sig.

Musikprofil? En mer exakt beskrivning än "nytt och an­norlunda" går nog inte att få till.

- Det handlade om ifall jag gillade musiken eller inte, ing­et annat. Hade Mozart hört av sig skulle jag sagt ja direkt.

Grupper och solotyper som Garboshock ("Böka & träng­as"), City Kent ("Snutlåten"), Martti LeThargie ("Head Ex­pansion") och Hemliga Bosse ("Alla & jag") fick ett hem. Al­lihop finns med på samlings­LPn "Punk är trevligt" och här hittar man förstås även TT Reuter, Hen­riks och de and­ra bondagear­nas nya grupp.

 

 

Venant bokade också in kon­serter, på sin Club 2 000 i Lunds nations källare och på Fredman i Malmö.

- Samma deal alltid: bandet fick 100 procent på dörren, mi­nus hyran för stället. Själv tjä­nade jag inte en krona, men det gjorde inget. Jag ordnade det här för att själv få höra alla band jag ville; Ebba Grön, Dag Vag, Cortex, Eldkvarn. De brukade bo hemma hos mig på Bantorget också.

 

nnn

 

TT Reuter hör till Lunds mest nationellt kända pop/rock-artister. TT fanns 1978-81 och hann med en rad singlar och tre LP, plus många spelningar runt om i landet. Någon har påpekat att grup­pen egentligen var större på andra orter än i Lund.

I höstas återförenades ban­det tillfälligt på scen och släpp­te också en sam­lings-CD.

Henrik Venant har sin bild av Lunds popscen klar.

- Här fanns ganska lite punk av engelsk typ, influenserna kom snarare från New York. Mer experimentlusta i musiken, som också var lite mer eftertänksam. Texterna har varit mer poetiska här, in­te bara "morsan-farsan-snu­ten".

- Det kan ju ha att göra med att Lund haft noll grupper med arbetarklassbakgrund och ingen kom från nån läskig för­ort.

Venant själv gick vidare med Underjordiska Lyxorkestern, Lyxorkestern och Pojken med grodan i pannan och pro­ducerade plattor åt många andra grupper. Numera bor han på landet utanför Käv­linge, jobbar på behandlings­hem om nätterna, hyr ut ljud­anläggning och skriver och spelar fortfarande in nya låtar på egen hand. I lådorna finns hundratals. Det är klokt att räkna med att nya Venantpro­jekt väntar.

 

nnn

 

Nånstans mittemellan den politiska musikrörelsen och det nya uppkäftiga new wave-­folket hittade man i Lund 1977-81 gruppen Fiendens musik, ironiskt uppkallad ef­ter en slogan från Sveriges kommunistiska parti: "Folket kan aldrig segra till fiendens musik".

- Vi var inte så hippa som TT Reuter och inte så ute som de stora musikrörelsebanden då, beskriver Mats Zetter­berg, sångare och textskriva­re.

Det hände mycket på Lun­dascenen från 1978, enligt Zet­terberg.

- Det fanns en massa band där alla kände alla. Och det handlade inte om att vara duk­tig musiker och spela långa gi­tarrsolon, det var snarast en nackdel. Helhet, låtar och ös var det som gällde.

De många banden höll ihop rätt bra, ofta ordnade flera stycken konserter ihop.

- Det var helt annorlunda än nu. Då var det ingen nack­del alls att vara okänd, folk kom och lyssnade för att de var nyfikna på det som var nytt.

Fiendens musik bilda­des av några vänner och de­ras respektive kompisar.

- Textmässigt blev det musikrörelse­rock, men mu­sikaliskt var det mer punk och new wave. Vår första singel "En spark rätt i skallen" var jävligt tidsty­pisk, som engelsk new wave.

1970-72 hade Mats Zetter­berg sin första period i Lund och bokade då bland annat spelningar för olika grupper. Under en senare period skrev han för proggrörelsens flagg­skepp, tidningen Musikens makt.

- Allt var så allvarligt och själv gjorde jag vissa saker som jag skäms för idag, till exempel en totalsågning av en Thomas Wiehe-platta.

- Man skulle lyssna på svensk musik. Så folk lyssnade på folkmusik på dagarna, men på kvällarna kom ändå Sto­nes- och Black Sabbath-plat­torna fram. Ingen som inte var med då kan fatta i dag hur det var.

Zetterberg delar Björn Eng­ströms uppfattning om att Lund dock inte hade något rik­tigt renlärigt proggband.

Fienden sålde 5 000 ex av si­na första LP vilket var klart bra, och gänget nådde enligt Mats sin höjdpunkt under en veckas spelningar runt om i Stockholm 1979.

1981 tog det slut och då ha­de Mats redan satt igång Bluesblocket, en grupp som egentligen bestod av honom och gitarristen Lars Meding och som hundra andra musi­ker passerade igenom 1980-86.

Sedan många år har Zetter­berg som jobb att handla med begagnade plattor. På sistone har han kommit med i ett nytt band, In a Full House från Landskrona.

- Det är svårt att lägga av med musiken. Man vet ju inte vad man annars skulle göra.

ALEXANDER AGRELL