KVÄLLSPOSTEN: Kalendern, maj-juni 1985

 

HENRIK VENANT

Pojken med Grodan i Pannan

Henrik Venant var Sveriges förste punkare. 1976 och upprepade gånger sedan dess, har han anklagats för att göra avig och introvert musik, men i dag är den mer lättillgänglig än någonsin.

Skriver hans låtar sig själva? Vad skall han ha dem alla till? Vad hände med TT-Reuter och Lyxorkestern? Var hittade han Pojken med Grodan i Pannan?

Greger Henriksson gräver i Venants förflutna och framtid, Roger Hynne gräver i sitt fotoarkiv.

 

Sveriges första punksingel kom ut 1977. Bandet hette New Bondage och låtarna Shocked & Defeated och Got no job.

Gruppen bildades redan -74 av Henrik Venant och Peter Strauss (som spelade trummor) under namnet Justine. De båda var liksom tillkommande medlemmar i 16-årsåldern. Punken var ännu inte uppfunnen.

- Det var mitt hittills intellektuellaste band, berättar Henrik. Namnet fick vi från boken Alexandria-kvartetten (en bisarr berättelse av Lawrence Durrell).

- Jag hade precis börjat spela gitarr och skriva egna låtar. Förutom dessa spelade vi några av Hawkwind och en tidig Pink Floyd-låt. Vi var inga tekniskt duktiga musiker, speciellt inte om man jämför med dagens lirande 16-åringar. Vi spelade egna låtar mest för att det var enklare än att gora covers.

- När vi bytte namn till Totalkramp 1976 var vi ganska splittrade mellan olika musikstilar.  Det var då jag läste en artikel om något som hette punk. Där stod att den första punk-festivalen hade hållits i London och att banden var inspirerade av grupper som Velvet Underground, MC 5 och Stooges (band som korn fram i slutet av 60-talet och spelade oborstad rock i den inte riktigt rumsrena amerikanska skolan).

Dessa band lyssnade vi mycket på just då. Vi spelade även några av deras låtar. Jag tänkte: Det här är ju verkligen något för oss, och visade artikeln för de andra i bandet. Det hela ledde till att vi tog in några extra Stooges- och MC 5-låtar på repertoaren och utnämnde oss själva till punkare.

- Fast vi hade ingen aningom resten av punkgrejen. Det där med nitar, säkerhetsnålar och spretiga frisyrer... Det var först senare som bilder på punkare började dyka upp i tidningarna.

- Turligt nog hade jag redan en schysst läderjacka. Annars var det enda att vi klippte håret.  Det var skönt.  Vi hade varit långhåriga så länge.

 

Men ni lät inte riktigt som Clash och Sex Pistols.

- Nä, det var inte riktigt det där 1-2-3-4, tjong-tjong-tjong-tjong. Det är nog bättre att jämföra oss med New Yorksvängen: Richard Hell och Television, och Pere Ubu. Band som kom fram samtidigt med Clash och Pistols, men som hade hållt på sen -74. Det de gjorde var heller inte så där jätte-punkigt.

New Bondage bytte namn till TT-Reuter i och med att Henrik började sjunga på svenska. TT-Reuter är Henriks hittills mest kultomspunna band. De utvecklade en egen stil. Musiken var stämningsfylld och ofta ödesmättad.,

Det var i och med att TT-Reuter nobbades av skivbolagen som Henrik bildade sitt eget bolag Heartwork. På detta gav han bland annat ut tre LP med TT-Reuter. Av dessa är så Sång Dans Sex den som fascinerat artikelförfattaren mest,.

Bandet upplöstes 1981. Henrik och Peter Ivarss, basist sedan New Bondage-tiden, valde att fortsätta spela tillsammans. Med två medlemmar från gruppen Garbochock (som gav många konserter tillsammans med TT-Reuter) bildade de Underjordiska Lyxorkestern.

Detta band kom snart ut med en inspirerad och förtrollande ljudrik MP. Efter inspelningen av LPn Prärieromanser lämnade dock Ivarss gruppen för stockholmska Reeperbahn och dog mycket tragiskt ett tag senare.

 

Underjordiska Lyxorkesterns inspiration ebbade ut och bandet upplöstes så småningom.

I Henriks nästa band Lyxorkestern (utan Underjord alltså) satt Peter Strauss åter bakom trummorna.  Gruppen, som bildades 1983, gav aldrig intryck av att ha den verkliga gnistan och spelglädjen. En bra LP lämnade de dock efter sig innan de slutade spela tillsammans.

Med sitt nya band Pojken med Grodan i Pannan har Henriks låtar fått sin mest lättillgängliga inramning. Henrik säger att det för första gången på flera år är verkligt roligt att spela tillsammans.

Bandet har haft en del konserter i Lund och Malmö och håller som bäst på att spela in material till en LP som beräknas komma ut i augusti. De har spelat in 19 låtar och tänker spela in ett 10-tal till för att ha något att välja på, så att de kan plocka ut dem som blivit verkligt lyckade till LPn. Jag frågar Henrik om den kommer att slå.

- Den har väl större chans än nå't tidigare.

- På vilket sätt?

- Folk borde rimligen vara trötta på programmerade trummor och basar, syntar, låtsasmusiker och låtsas-grejor där inte ett vettigt ord sjungs på en hel skiva. Jag menar, sätter man på ett pop-program på radio är det tio låtar i följd där trummorna är programmerade och basen triggad, knappt en spelad grej.

- Och om det är riktiga trummor och riktig bas så har de haft en trummaskin i hörlurarna för att få det exakt i takten. Musiken lever inte. Man hör inte en låt med känsla i. Det är till 110 % sterilt.

- Därför inbillar jag mig att det finns ett ett vilande behov av det, vi gör. För att kunna gå framåt har vi varit tvungna att skala bort allt så’nt som syntar. Man kan nästan säga att vi har varit tvungna att gå bakåt för att komma framåt.

- Men det är definitivt ingen nostalgi, för det är det värsta vi vet. Man måste se framåt. Men det får bli en spricka i syntväggen.

- Se'n finns det, ju schyssta syntplattor också. Det finns alltid bra grejor i alla genrer.

 

När jag frågar varför Henriks tidigare skivor inte har sålt så bra säger Christer Nilsson, gitarrist i PmGiP som också är med under intervjun, att man måste spela låtarna på ett sådant sätt att gemene man kan ta dem till sig. Han tror inte att folk var vana vid t ex TT-Reuters sätt att spela. Henrik fortsätter:

- Jag har märkt på konserter vi haft med PmGiP att hos allt från rock'n'rollare till syntpopare, äldre såväl som yngre har vår         musik gått mer direkt till hjärtat.  Folk har, hajat till och tyckt om den.

- Vi vill att alla ska kunna digga det vi gör. Vi söker något oemotståndligt i musiken. Men jag säger inte att vi kommer att lyckas.

- Kan uteblivna framgångar ha berott på ditt sångsätt?

- Det var väl både hur jag sjöng och hur vi spelade. I en kombination var det lite avigt, tyckte folk.  Nu verkar de som sagt kunna ta det till sig på ett helt annat sätt. Det beror väl delvis på att jag har blivit en bättre sångare.

En av de mest fascinerande sakerna med Henrik Venant är hans kreativitet.  Han säger sig ha ungefär 400 grundarrangerade låtar på lager. Han år också mer än villig att dela med sig av sin låt-skatt.

 

Alla artister som inte har fullt upp med eget material borde nog be Henrik om ett smakprov. Faller musiken dem på läppen har de en veritabel guldgruva att gräva ur. Jag frågar Henrik om det är en mani han har att skriva låtar.

- Nä, svarar han lugnt.

- Ser du det som ett arbete?

- Nä, inte det heller.

- Inspirationen bara kommer och då letar du upp en gitarr?

- Fel igen. Jag går t ex och pysslar med nå’nting här hemma när jag får syn på en gitarr som står i ett hörn. Jag börjar leka med några ackord och nynna lite förstrött. Efter ett litet tag upptäcker jag att det har vuxit fram en melodi som inte bara följer ackorden. Då blir jag intresserad och försöker utveckla idén. Innan jag lägger ifrån mig gitarren spelar jag in låtidén på min fickbandspelare.

- Nästa steg, som kan komma omedelbart eller dröja flera år, är att jag skriver ut en text och gör ett grundarrangemang med hjälp av mer avancerad inspelningsutrustning och en trummaskin.

- När vi vill repa in nya låtar med bandet spelar jag upp några för de andra tills de fastnar för nå'n som de tycker skulle passa oss.

Henrik jobbar för närvarande som tekniker och producent i den studio i Lund där Pojken med Grodan i Pannan spelar in sin LP.  Jag frågar om han skulle vilja försörja sig på att skriva låtar.

- Ja, och på att turnera och spela in egna skivor. Jag skulle vilja ha, så många låtar ute, gärna med andra artister, som spelades i radio att jag fick en stadig ström av S'I'IM-pengar (Sveriges Tonsättare får en viss summa för varje offentligt framfört verk genom STIMs försorg).

Henrik bor med sin familj i en gård strax utanför Lund. Gitarristen Christer flyttar ner från Jönköping i dagarna för att också han bosätta sig på garden med sin familj.

Jag frågar Henrik hur han raggade upp Christer och de andra i bandet.

- När vi hade konsert med Lyxorkestern i Jönköping spelade Christer gitarr med förbandet.  Jag föll direkt för hans gitarrspel. Sedan kan man säga att det var mitt världssamvete som fick mig att ta kontakt med honom igen. Inget ont om Jönköping, men det hade ju varit för sorgligt om killen bara hade spelat med de lokala banden i ett par år och sedan lagt gitarren på hyllan.

- Förra sommaren kom Chrille ner hit och hälsade på. Vi satt på verandan och drack kaffe och punsch, spelade gitarr och hade trevligt.

- Basisten Björn Collinder hade jag haft i tankarna i flera år. Jag hade sett honom spela i olika Malmö-band och tänkt att honom ska jag försöka engagera när jag har det bandet. Och det har jag nu. Jan Fristedt på trummor kom på något sätt med automatiskt.

 

Det råder sålunda ingen tvekan om att Henrik trivs med sitt nya band.  Vad man däremot kan undra är varför han har döpt det till Pojken med Grodan i Pannan. Så mycket kan dock sägas som att det har att göra med några av Henriks fritidsintressen. Närmare bestämt mytologi, biokemi och de förvandlingar som kan äga rum då grodor kysses.

Namnet är också identiskt med titeln på en av bandets låtar vars slagkraftiga refräng går: Pojken med grodan i pannan är på väg.

Vi kommer så in på det här med att turnera. Något som Henrik säger att han älskar. Jag frågar om det inte krävs vissa förutsättningar. Det måste ju vara jobbigt om man är tvungen att kånka på instrument och utrustning själv.

- Jo, men jag trivs så bra med det  Och jag sover så gott i bussen. Jag sover förresten gott överallt och kan vara utan mat i tio timmar utan att det gör någonting. Jag är en extrem inte-vanemänniska.

- Inte-ovanemänniska då?

- Nä, ovanor är ju också vanor.  Om man inte har några vanor har man ju inga ovanor heller.  En ovana är inte en icke-vana utan en dålig vana, om jag nu skall vara lite filosofisk.

Även om Henrik inte är någon vanemänniska så är han en vanligare människa än vad vissa velat göra honom till.

- Det har växt fram en myt om mig som en extremt intellektuell person. Jag skulle leva nå’n sorts eremitliv upptagen av djupsinniga funderingar för att då och då dyka upp ur musikens töcken och göra en spelning. De människor som tror detta skulle nog få spader om de fick veta att jag älskat Clint Eastwood och ishockey på TV.

 

Mat är en annan sak som Henrik är mycket förtjust i. Han instämmer med intervjuaren när denne utnämner födan till livets pålitligaste glädjeämne. Han tycker också att skapandet av måltiderna är minst lika intressant som intagandet och berättar att han precis har uppfunnit en ny svensk rätt. Bandets gitarrist, också han matglad, döper den till Neanderthal-Jansson. (Recept följer efter artikeln.)

När det gäller favoriter och förebilder talar Henrik om att det faktiskt bor en eremit på gården även om det inte är Henrik själv.

- Han bor i hönshuset utan tillgång till elektricitet och så’nt. Jag frågade honom hur det stod till när det var som kallast i vintras. Han sa bara: Det är kallt, men det får gå.

- När det gäller musik lyssnar jag för tillfället på Elvis Presley och Ozzy Osbourne. Men mina favoriter se’n 1979 är Doll by Doll. Deras låtar är så bra som låtar kan bli. Bättre finns inte.

- Av svenska band gillar jag Cortex, Babylon Blues och Docenterna, i den ordningen.

 

Vi kommer att prata om dialekter och Henrik tror inte att man kan placera in hans på nå't bestämt ställe på Sverigekartan. Född och diad i Uppsala flyttade han med sina föräldrar till Lund vid nio års ålder.

- Dialekter är nå't som absolut inte får gå förlorat, även om de inte behöver inavlas. Fler skåningar i Norrland och tvärtom skulle absolut inte skada.

- Du blev inte mobbad för din dialekt när ni flyttade till Skåne?

- Nä, men för min toppluva. Jag var enda barnet som hade en luva med tofsen dinglande i en tråd. Men jag gick fram till den som hade börjat retas och slog honom i huv'et det hårdaste jag kunde. Se'n var det ingen som retade mig mer. Nästa dag hade alla sådana mössor.

- Var du duktig i skolan?

- Jo, men jag tyckte inte om det. Det var korkade lärare, korkade inlärningsmetoder, dåliga läroböcker och fel saker som det lades vikt på  Man blev utsatt för en massa idiotisk inlärning som jag visste var mer än meningslös. Det var direkt skadligt för hjärnan att stoppa in det. En gång skulle vi lära oss namnen på alla pappersbruk i Skåne. Jag visste att det var helt bortkastad tid. Alla är förresten nedlagda nu.

- Så du vill inte studera mer?  Har du läst på universitetet?

Nej, tack och lov. Det finns i och för sig hur mycket som helst som är intressant. Men om jag fick tid att studera skulle jag, ge mig ut och resa. Fast det skulle ju bli lite trassligt och dyrt med barnen.

 

Henrik har två barn, tre och sex år gamla. Vad gäller hans framtida resande funderar bandet på att åka på Sverigeturné i september. De har dessutom spelningar bokade här nere i söder i sommar.

Som alltid är fallet med artister som väljer att gå sin egen väg har Henrik Venant blivit föremål för löst grundade rykten och oförstående kritik. Dock verkar Henrik vara allt annat än bitter. Tvärtom framstår han som öppenhjärtig, chosefri och nöjd med sitt liv.

Kalendern önskar Henrik och bandet lycka till i fortsättningen.

 

TEXT: Greger Henriksson

 

 

NEANDERTHAL-JANSSON

Stora potatisar kokas med skalet på i tio minuter. En apelsinklyftestor bit bortskäres på varje. Hela ansjovisar fileas och några filéer stoppas i varje potatis. Tomatpasta, råa lökringar, ost och kapris pålägges och anrättningen gratineras en kvart i 200 graders värme.

Serveras med gräddfil och gärna också knäckebröd och öl.

 

 

tillbaka