Nöjesguiden/nojesguiden.se  februari 2003

Betyg: 4

Album: Shangle
Grupp/Artist: Henrik Venant
Distributör: Heartwork
Recenserad: Februari 2003
Genre: Punk/Hardcore
Sång Dans Sex. Med sin andra skiva la TT Reuter och framför allt Henrik Venant grunden till fler än en tonårings val av identitet i 80-talets början. Punk-t-shirten började kännas trång medan kajalpennans förmåga att framkalla streck på kinden likt svarta ärr efter tigerklor var oemotståndlig. Texter om dagsländor och postapocalypsens flykt till andra planeter fick en hel flock gymnasister att upptäcka metaforen som språklig metod. TT Reuter var ett svenskt Joy Division, och fler än jag blev aldrig mer desamma.
 Henrik Venant hade redan hunnit med ett par inkarnationer innan dess, med punkbandet New Bondage som startpunkt, och efter TT Reuter följde Underjordiska Lyxorkestern. När det blev 90-tal halkade hans musik, nu som Pojken med Grodan i Pannan, längre och längre ut på vägrenen, och sen blev det tyst. Utåt. För hemma i Lund har han pulat vidare, och Shangle, det första livstecknet på många år, visar att tystnaden inte berott på brist på idéer.  
 Tvärtom, den sprutar inspiration. Midst inleds i oväntad ska-takt, och ovanpå det vräker Henrik Venant lika mycket bråte i form av knäppa ljudeffekter och atonalt pianoklink som på heliga Den grekiske fiskaren. Infallen avlöser varandra under elva minuter, med lätt hypnotisk effekt och Henrik Venants röst - den rösten! - som sammanhållande länk. Det är lågbudget och hemmainspelat, och billiga synthar, falsettkör och Snakefingergitarr på Doodledip leder osökt tankarna till The Residents.
 Texterna är till de allra största delarna nonsens, med Hündin på Christian Vanders påhittade språk Kobaïan som grädde på moset, och Henrik Venants röst förvrängs som vore han utsatt för en exorcist. 22 minuter långa Mr Prinkle - egentligen flera låtar i en - går allra längst med sin repetitiva orgel och entoniga sång.
Shangle är en hjältes skadade och allt annat än ärorika återkomst, och den kommer inte att förvrida sinnet på särskilt många moderna tonåringar. Men på något konstigt sätt är musiken hypnotiskt vacker, och Henrik Venants attraktion är intakt.

Patrik Forshage

 

 

 

www.TWISTERELLA.com   2003-01-29

Henrik Venant "Shangle"
(Album, Heartwork, 2002)
I snart 30 år har mystikern Henrik Venant verkat som musiker. Att slösa utrymme med att berätta om alla hans olika konstellationer vore kanske onödigt, men 1974 bildade han i alla fall sitt första band Justine, som spelade covers av Hawkwind, MC5, Stooges och Velvet Underground. Två år senare döpte de om sig till Totalkramp efter att ha upptäckt punk via en artikel i NME. Mest känd är Venant förstås för TT Reuter och skivbolaget Heartwork, vars skivsläpp måste ha varit tämligen svårdefinierade även på den tiden.

 

För att sammanfatta det hela kan man kanske säga att det rörde sig om musik som var starkt påverkad av den engelska postpunkscenen, men som hade ett alldeles speciellt poetiskt anslag. Flera av medlemmarna från Heartworkbanden verkade samtidigt som poeter - exempelvis Martti Soutkari från Blago Bung - och ingick i den så kallade Malmöligan (en löst sammansatt diktargrupp där Lukas Moodysson var ett av de mer kända namnen).

 

Utöver en samlings-CD med TT Reuter 1995, har det inte hörts mycket från Venant sedan slutet av 80-talet, trots att han påstår att han har cirka 600 outgivna låtar därhemma. Men nu har alltså "Shangle" äntligen kommit, och Venant har för en gångs skull struntat i krångliga namnkonstellationer (minns Pojken Med Grodan I Pannan, minns Underjordiska Lyxorkestern) utan uppträder istället under eget namn.

 

Egentligen har det inte hänt så mycket sedan den gamla goda tiden; låtarna går i samma tradition, och Venant kan fortfarande inte sjunga. Vad är det då som gör "Shangle" till en sådan makalös lyssnarupplevelse? För det första är produktionen alldeles ypperlig och för det andra infinner sig en väldigt speciell stämning så fort man sätter på skivan. Det är mörkt, varmt och snustorrt, och musiken tycks vara sprungen ur djupa hålor i urberget, där någon form av vulkanisk aktivitet ständigt pågår. Venant kan inte sjunga nej, men å andra sidan använder han rösten på ett minst sagt oortodoxt sätt, vilket sätter sin självklara prägel på resultatet. Man kan spåra ett visst inflytande från David Bowies Berlinperiod och Peter Hammills soloskivor, och det finns även ett starkt drag av Magma.

 

Detta är bara snabba associationer; Venants musik är helt och hållet hans egen. Tyvärr är jag rädd att de flesta av nutidens ungdomar, som inte har någon relation till Venants tidigare projekt, kommer att finna den här skivan helt olyssningsbar. Kvar finns då vi andra, som fortfarande tycker att det är spännande att upptäcka ny (eller kanske snarare nygammal) popmusik, och som har läst sönder våra gamla 80-talsårgångar av Schlager för länge sedan. Venant har alltid struntat blankt i vad folk tycker om hans projekt, och har alltid gjort precis det han är intresserad av. Jag är glad att han finns.


Petter Herbertsson

 

 

 

 

tillbaka